Jag är ledsen...

...men jag mår faktiskt dåligt av att folk jobbar inom media. Och nu menar jag inte sådär uppenbart dåligt för att dom fyller världen med skit (jag drar alla över aftonbladetkammen nu, och enligt mig av goda skäl) utan för att alla de här människorna är helt vanliga människor och antagligen trevliga att umgås med och har barn och husdjur och normala och allt sånt och sen åker de till jobbet och skändar mänskligheten under glada tillrop till varandra. Sen åker dem hem, pussar sin partner på kinden och stoppar om sina barn. Det är väl kanske samma illamående som en djurrättsaktivist får när den tänker på att det finns folk som jobbar som slaktare och trivs på jobbet. Det finns väldigt få saker som skulle rädda det här för mig och få mig att återfå någon form av tro på mänskligheten och det är om någon kan få fram någon form av statistik som visar på att folk som jobbar med reklam/aftonbladet i större utsträckning begår självmord, käkar lyckopiller och lider av självskadebeteenden.












Alltså, det här är inget skämt. Jag försöker inte vara lite gulligt lustig eller någon sådan skit.

”Det är nog såhär som fascism ser ut. Precis just nu, precis just här, får de som bär batongerna och Sig Sauer-pistolerna ett moraliskt carte blanche"

Med anledning av tioårsjubileet:





Har jag berättat om den gången polaren åkte fast för våld mot tjänsteman när han, utan att göra något som helst motstånd, blev nerlagd av polisen? Ni förstår, när polisen fällde honom så ramlade han (eftersom han helt plötsligt befann sig i fritt fall) rakt på polisen som då bröt ett finger. Helt solklart fall av våld mot tjänsteman. Säger ju sig självt. Kan ju inte ha varit konstapeln som var ett jävla klantarsel. Och då ska vi inte ens börja diskutera fyllecellshistorier (vara inlåst i tolv timmar utan att få gå på toa och sen få stryk för att man varit tvungen att skita i golvbrunnen, etc.), eller det här. Eller vad sägs om grisar som säljer förundersökningsdetaljer till media innan den misstänkte ens fått reda på detaljerna. Eller min bekant som blev skjuten i ryggen när han satt i en bil som tydligen var extremt hotfull eftersom den var på väg bort från polisen (säger ju sig självt. Flyende människor=extremt stora hot mot de de flyr från). Eller det här. Eller tanten runt åttio med käpp och hatt som blev "nerlagd" (hon fick alltså benen undanslagna) när hon var påväg hem och hamnade i vägen för en inte alls särskilt provocerad framryckning över en bro i Gbg 2001. Jag menar, vad FAN är man för människa om man tycker att en sån sak ens är i närheten av något man kan göra? Hur kan man ens tänka på att "bara göra sitt jobb" när det innebär att man brottar ner helt uppenbart oskyldiga gamla tanter? Dom har ju för fan BETALT AV OSS för att de ska vara bättre människor! Fast med tanke på att militär och polis rent historiskt sett har kommit av att man hyrt ett gäng för att försvara sig mot de andra så är det ju rätt naivt av mig att bli upprörd.

Och innan ni börjar gnälla så lyssna på det här:

och se om ni fattar något. Jag borde ha lagt upp den på nationaldagen istället, för den beskriver mina känslor för Sverige ganska väl just nu. Den och den här:


Har ni märkt att jag gillar Roffe Ruff? Rubriken är för övrigt tagen från översta länken.

Bonusvideo:

Världens just nu sorgligaste låt

Jag gråter på riktigt.

En av de bästa låtarna från Roffe Ruffs sista skiva, Barrabas. Hela skivan laddar du ner här och tröjor till mig köper du här.

Anthem for Doomed Youth

Nej, en annan dikt.

Men den fick mig nästan att börja gråta, mitt i SUs bibliotek.

Vardagslyx

Lyssna på hela, men 2:50 in asså... Sann och sorglig.



"...man ska ju ändå klara av å jobba hela veckan."

UNA-bombaren hade fantamej en poäng.

Mitt största problem (om man bortser från det här med Moderaternas "arbete till varje pris"-linje och deras "sjuka människor behöver bara ta sig i kragen"-tänk) är att vi efter det här valet i ännu större grad blir ett löjligt folk, en löjlig art. Vi har en ekonomi som till stor del bygger på konsumtion, så vi blir itutade vikten av att konsumera bara för att konsumera. Vi blir uppfostrade till att köpa skit. Skit vi inte behöver. Vi blir upplärda att identifiera oss med skiten. Vi får det itutat i oss att det största som kan hända i livet är en ny iPhone, och kanske en titel på engelska. Vi måste tydligen jobba mer och hårdare för att ha råd att vara såhär dumma i huvudet, samtidigt som det finns folk som är arbetslösa och inget hellre vill än att jobba. Men det är ju bra att dom finns där och är arbetslösa och sjuka för då håller vi andra oss på tå så vi inte gnäller för mycket och kanske typ tycker att det är lite jobbigt att jobba skitmycket på obekväma tider för saker man egentligen inte vill ha eller behöver (men det finns ju inget annat att fylla hålet i själen med, så vi jobbar. Och köper.).

Men det är viktigt att jobba mycket, och mer! För vad händer annars? Ja då kanske kineserna tar våra Thailandsresor och vart ska vi åka då? För vi måste ju försvinna en månad om året och supa ner oss ordentligt för palla gå tillbaka till jobbet. Annars faller ju hela systemet. Jobba, köp, jobba, köp. Det spelar inte någon roll vad du gör eller vad du köper. Bara du köper. Bränn alla pengar. Spara inget. Det är dåligt för tillväxten. Vaddå? Hur du ska överleva om allt går dåligt när människor som den här bedöms vara friska nog för att arbeta? Tänk inte på det nu, bara tillväxten stiger. Då behöver du inte oroa dig. Vaddå? Klart tillväxten kan stiga hur mycket sm helst hur länge som helst. Där ser du. Ingen fara. Det heter förresten inte "frisk" längre, det heter "arbetsför". Det heter inte "sjuk" heller. Det heter "simulant". Eller "jävla parasit", fast det säger man inte högt eftersom folk fortfarande låtsas att de bryr sig.

Välkommen till framtiden, där de själviska barnungarna är fler och mer inflytelserika än de vuxna. Jag ska fan spendera de nästkommande fyra åren med att vara så självisk jag kan, blåsa allt på stålar och sen köpa vapen och konserver för pengarna och flytta ut i skogen. Så kan ni andra förtjäna varandra.

Och nej, jag säger inte att sossarna och vänstern är lösningen. Jag säger att dom inte i lika stor utsträckning kommer ställa sig på knä och skrika "ta mig hårt och knulla mig dum" till Apple och McDonalds och varje annat skitföretag i världen. Inte med mening i alla fall.

Men högt däruppe sitter Steve Jobs och dom andra och tänker att nu har dom gjort något riktigt bra.

Jag undrar förresten när min iPhone dyker upp?

Apropå rubriken till det här inlägget så läs det här. Do it.

Och när det gäller att vi är och blir ett fånigare folk, läs det här.

Jag vill även tacka Lars Ohly för att han vägrade befinna sig i samma rum som Jimmie Åkesson (vars parti firade sina riksdagsmandat till Moldaviens ESC-bidrag), för hans förklaring till det och för att han så tydligt står för vad han tror på.

"They say you're beautiful
And they'll always let you in
But doors are never open
To the child without a trace of sin
Sail away"

Åh, Ronnie. Det är sjukt hur man kan reagera på att en person man egentligen inte har någon form av relation till dör. Jag menar, min relation till post-Ozzy Black Sabbath är i stort sett ickeexisterande. Samma sak med Rainbow och jovisst har jag ett par Dio-skivor men de hör ju inte till de jag lyssnat mest på. Ändå står jag på jobbet och läser Dio-minnestrådar på diverse forum och tänker på intervjuer och livegrejer jag sett med honom och blir helt gråtmild på tanken av att han är död.

Å andra sidan så har ju snubben på något sätt varit en av (de osynliga) grundpelarna i en av de saker jag äslkat mest under de senaste tio-tolv åren. Eller så börjar jag bara bli gammal och blödig. Fan, tänk när Lemmy dör.

Fuck off Ronnie Sandhal.

Varför kunde inte du ha dött istället? Eller Gene Simmons? Eller någon annan som bara tär på mänskligheten? Varför var Dio tvungen att dö? Denna hårdrockens myseminens, denna gigantiska röst i runt 150 centimeter urgammal gräsrökande och genomsympatisk jätteliten italiensk kropp är nu död, men Lady Gaga lever. Gene Simmons lever. George Bush lever. Madonna lever. The Ark lever och frodas. Fascistpartiet i Ungern går från seger till seger. Påven lever. Carola lever. Runar lever. Ulf Ekman lever. Men Dio är död. Jävla skit. Ingen rättvisa någonstans.







Och helt relaterat till detta: Gud vad jag hatar kristna. Där gjorde iaf Hitler något bra, när han satte Jehovas Vittnen och frimurare i koncentrationsläger. Synd att han inte gjorde det med prick alla högfärdiga, skenheliga, självrättfärdigande, empatilösa, mentalt instabila, hycklande, böghatande och vidskepliga svin. Då kanske de skulle ha lärt sig något.

Fuck Nature. Fuck Life.

Of course we are challenging nature itself and it hits back. It just hits back. Thats all. We have to accept that it is much stronger than we are. Its been said nature is full of erotic elements. I don’t see it so much as erotic. It’s more full of obscenity. And nature here is violent. Base. I wouldn’t see anything erotic here. I see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and growing and just rotting away. Of course there is a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery. The birds here are in misery. I don’t think they sing. They just screech in pain. It’s like a curse weighing on an entire landscape and whoever goes too deep into this has his share of that curse so we are cursed with what we are doing here. It’s a land that god, if he exists, has created in anger. It is the only land where creation is unfinished yet. Taking a close look at what’s around us there is some sort of harmony, the harmony of overwhelming and collective murder. And we in comparison to the articulate vileness and baseness and obscenity of all this jungle, we in comparison to that enormous articulation only sound and look like badly pronounced and half finished sentences… and we have to become humble in front of this overwhelming misery, overwhelming fornication, overwhelming growth, overwhelming lack of order. Even the stars up here in the sky look like a mess. There is no harmony in the universe. We have to get acquainted to this idea that there is no real harmony as we have conceived it, but, when I say this I say this all full of admiration for the jungle. It is not that I hate it. I love it. I love it very much. But I love it against my better judgment.

– Werner Herzog

The Forest Of The Dreaming Dead

Aokigahara vid Mt. Fuji. Ett av de populäraste ställena att ta livet av sig i Japan.

The Great Violence

Alla måste titta:

Total Mindfuck.








































Just nu vore det väldigt passande att lyssna igenom hela "Meaningless Leaning Mess"-skivan (läs det här för att förstå mer.). Men jag ska nog försöka mig på att sova istället.

After the Inferno

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här klippet. Är det helt underbart eller är det hemskt? Är det bra? Är det dåligt? En sak är iallafall säker, det är väldigt germanskt.

Det man frågar sig nu är, är det här den ariska rasen som tyskarna slogs för eller är det här det som blev över efter att alla bra tyskar dödades på östfronten? Här är vidundrets hemsida, ni som undrar. På något sätt inger mig hans existens med en känsla av hopp. Finns det plats och framgång för honom har fanimej alla en chans.

Öppen ursäkt och förklaring

Främst under den senaste veckan har jag fått en släng av paranoia och torgskräck. En lite värre släng än än vad normaltillstånden utgör. Att vistas ute bland folk får det att krypa i skinnet på mig och att ens tänka tanken på att folk kanske kanske ens nämner mitt namn när jag är inte är närvarande gör mig illa till mods. Nu låter det här kanske värre än det är (det är inte som att jag tror att KGB avlyssnar mina plomber eller att folk är out to get me), och det är säkert en reaktion på en bland annat ekonomiskt instabil situation samt brist på någon som helst rutiner. Brist på kontroll. Sånt tar ut sin rätt.

But it's all good. Det går över det också.

The Abombination of Desolation

Min far ligger på sjukhus just nu. Inget jätteallvarligt och inget jag har varit sådär jätteorolig över. Min mamma meddelade mig just att allt var OK. Jag föreslog att vi skulle besöka honom tillsammans imorgon. Och helt plötsligt blev jag väldigt sorgsen. Inte för att min far har varit så illa däran att han är på sjukhus. Nej, jag vet inte om jag klarar av att se honom svag, i en sjukhussäng med allt vad det innebär. Min far är en stark man. Att se honom i ett tillstånd där han inte är det... Det påminner mig om när min farmor begravdes och jag blev mer ledsen över att min far var såpass ledsen att han grät och var förvirrad än över att min farmor var död. Inte så att han inte borde ha gråtit, det var bara väldigt sorgligt för mig att se och inte kunna göra något åt. Och att se karln i en sjukhussäng med dropp och allt... Jag vet bara att jag skulle personligen nog ha svårt för besökare om jag var i samma situation. Fast kanske inte, å andra sidan.

Nåja, jag har ju uppenbart en hel del att jobba med när det gäller mig själv. Men för mig ligger omsorg, medlidande och förödmjukelse nära varandra. Det finns något förnedrande över en reaktion som inte är ett kallt konstaterande av situationen. Å andra sidan finns det ju definitivt något förnedrande över ett kallt konstaterande också. Slutsats? Hur man än vänder sig har man rumpan bak and somewhere down the line it's going to get severely fucked åt vilket håll du än riktar den.

Man syns inte ens när man fattas

De senaste dagarna har jag inte riktigt varit på topp i huvudet, s a s. Det är mycket möjligt att det är en kombination av alkohol, tidiga morgnar, sena kvällar och en ekonomisk situation som bäst kan liknas vid en dansande galning vid avgrundens rand. Kort sagt har iallafall människohatet varit enormt och det faktum att det alls existerar andra människor har i det närmaste känts som en personlig förolämpning. Till detta behövs naturligtvis ett soundtrack och gärna en speciell låt som kan identifiera hela problemet. Först så passade Tattooed Motherfuckers "Fuck you (cause I'm OK) och Discharge "Ain't no feeble bastard" men jag kom senare på att de låtarna inte beskriver problemet i sig. De beskriver min frustration och min frustrations svar på problemet, men inte problemet. Följdaktligen fick man gå tillbaka till den här gamla trotjänaren:

"Älta sitt liv i ofrivillig askes
Bida sin tid i obetydlig parantes
Dväljas i mörker och svälja sitt hat
Jämkas till döds under massors diktat
Halta genom livet med själslig protes
Ånger och änglsan i fullbordad syntes
Leva i känsla av ömhetskastrat
Istället för kärlek ett kallt surrogat
Kärlek och hat - Sorg och celibat
Allt ska med blod beskattas
Ensam och kränkt - Devalverad och sänkt
Man syns inte ens när man fattas
Tusen människor men inte en själ
Ingen har ens tid för ett patetiskt farväl
Likväl ska man offras på gemenskapens estrad
Defilera på de sorglösas parodiska parad
För idel lögner och falska gester
Ackompanjeras så mästerligt av de svurnas orkester
Toner och takt och tungomålstal
Ett kvalfyllt crescendo vid förvisningens final
Sprängda metastaser och inflammerade sår
Ensam idag och osynlig igår
Groteska hallucinationer och en värkande rygg
Stigmatiserad till döds för att få känna sig trygg
Deformerade synapser och punkterat skinn
Påtvingad tystnad som fräter sig in
Blödande magsår en öppen åder
Bland Guds gelikar får man leva på nåder"

-Siebensünden

Nu mår jag faktiskt bättre.

Att dö en hedersam död

The kingdom of heaven must be taken by storm!

Ibland glömmer jag bort det. Hur mycket jag faktiskt älskar Amebix. Världens bästa metalband. Eller punkband. Om Black Sabbath hade dykt upp tio år senare, i ett kallare, grymmare och okänsligare England. Om de hatat livet, samhället, mänskligheten mer. Om Sabbath samtidigt hade känt mer för mänskligheten och världen. Och förstått mer.

Iskallt band. Iskall konst. Men den kyler så mycket mer för att det finns något bakom det. Ett hjärta och en själ. En finess och en poäng, som levereras med ungefär samma subtilitet som en spark i ansiktet. Ett band som lyckas förmedla en stolthet och en viss känsla av krigiskhet i sina texter samtidigt som de även är fredsälskande poeter. Jag vet, det här låter sjukt pretentiöst och överanalyserande, men det är det dom är för mig. Amebix är ett av få perfekta band och när jag ser det här, men jämför dem med t ex. Crass. Crass var ett oerhört viktigt och intelligent band, men jämfört med Amebix poetiska, mörka och för mig nästan andliga ådra... Det gör dem så mycket starkare, så mycket djupare. Hade jag skrivit på engelska hade jag använt order "profound". Titta på den här intervjun så kanske ni förstår mig bättre.


Börjar ni förstå vad jag menar? Titta på den här biten ur texten till "Arise!":

"There's some hard times coming down
There's the smell of revolution on the wind
Well, we're grinding down our axes
Telling tales round the bonfire at night
We will set out with a fire in our hearts
When this darkness gives way to the dawn
In the light we're united as one
For the kingdom of heaven must be taken by storm!

ARISE! GET OFF YOUR KNEES!"


Amebix är ett så grundläggande band för mig. Precis som Nifelheim å ena sidan är precis allt jag älskar med metal nerbakade till ett band och fyra fullängdare så är Amebix allt jag älskar med punk och hårdrock, konst och musik. Amebix är frihet, men inte bara den positiva sidan utan även den negativa. Amebix är stolthet och att välja att leva sitt liv som man vill, men även att valet att göra det tvingar på en en jävla massa smärtsam skit. Amebix är Rob, som smider svärd på en gudsförgäten ö i Skottland. Amebix är Stig som (relativt) nyligen lämnat ett långvarigt heroinmissbruk. De är bandet som spelade in stor och inflytelserik musik medan de utan pengar (och de pengar de hade gick åt till diverse berusningsmedel) bodde i ockuperade hus utan el, mitt under Thatcher. Slå det.


Jag fick så jävla mycket gåshud av den här låten och videon. Det var som en liten, liten orgasm som höll på i strax över 3 minuter.



Ett av mina absoluta favoritspår med Amebix, någonsin. TEXTEN! BASEN! SYNTEN!

Kali-Ma!

Hittade just upp en intervju med nya semifavoritbandet Teitanblood där de på så många sett verkligen slår huvudet av spiken när det gäller det esoteriska och ockulta inom de extremare formerna av hårdrock. Läs mer här.

Fick för för första gången övrigt se bilder på Bone Awl igår. Depressing shit. Jag hade förväntat mig fula och nördiga amrisar, men... Nåja, ni ska få se dem så fort jag orkar skriva ett lite längre inlägg.

Såg även 'The Wrestler' igår. Bölfest deluxe. Fyfan. Sjukt vacker och sjukt sjukt sorglig. Så bra filmad och så mycket detaljer som bara gjorde att ångesten, tröttheten och sorgen kom krypande. Som att Mickey Rourke stönar, flämtar och andas tungt prick hela tiden vilket bara ger en känslan av att inte kan få i sig tillräckligt med syre för att försörja sin stackars trötta sargade kropp. Som att det finns något väldigt vackert och poetiskt i wrestling, i det faktum att det är smärta och blod och våld enbart för publikens nöje, utan att artisterna/idrottsmännen någonsin egentligen få reda på vem som egentligen är bäst. Som i det faktum att de gör sig illa för publikens skull, för publikens nöje. Som i att det faktiskt är gladiatorspel på riktigt. Ingen tävlan, bara blod och våld för underhållnings skull.

Naturligtvis går det att betrakta Randy 'The Ram' som en sorglig förlorare, men jag tycker att det finns något stolt och vackert hos honom också. Livet kommer gå hårt åt oss alla, men med lite tur hamnar man i en situation där man faktiskt kanske kan bli något mer. Där smärtan kanske kan vara värd något i det längre loppet. Där du kanske dör för tidigt och ditt liv är en sorglig pöl blöt skit men där ditt dödsögonblick ändå är vackert på något sätt. För sista scenen i 'The Wrestler' (även om vi inte vet precis vad som händer) är på samma gång som den är fruktansvärt sorglig även oerhört vacker. Eller som Blitz skaldade en gång i tiden: "Never surrender, never give in, never let the enemy win!" Dö som du har levt.

Om man ser objektivt på hela grejen är The Ram naturligtvis en feg jävla idiot som har förstört sin kropp, sitt liv, sin dotters liv och sina chanser till lycka på att blöda för andras nöjen och helt enkelt inte vågar ta den svåra osäkra vägen till något som kanske skulle göra honom lycklig. Han orkar inte jobba på det. Men som han själv säger i filmen: "The only place I get hurt is out there. The world don't give a shit about me." Vem av oss har inte handlat så och vilka är vi att förneka någon rätten att välja sitt eget liv? Att låta en trött gammal man må bra på det enda sättet han fortfarande kan och orkar?

Det finns något väldigt vackert i att böja sig under sitt öde. Att leva ut konsekvenserna av sina handlingar till det yttersta. Samtidigt som det även kan vara en feg väg ut.

Sjukt bra film, i vilket fall som helst. Har nästan börjat gråta ett flertal gånger när jag har skrivit det här.

"Style is about class and class is about confidence and confidence is about believing in yourself which is, ultimately, about booze."

Inatt har jag sovit sjukt dåligt, alternativt inte alls. Ligga och ema (verbformen av emo) över framtiden, dåtiden, nutiden, ja what have you? Sen/samtidigt ligga och ha någon form av våldsamma vakendrömmar fyllda av förnedring. Jag var inte våldsam och det var inte jag som förnedrades. Lyckades dock med tankens kraft styra in det där på ett lite mer konstruktivt spår där det faktiskt var jag som var våldsam och förnedrande men det blev en väldigt krystad fantasi som byggde på att jag var miljonär och hade typ superkrafter och vapen. Inte nöjd med min fantasi. Den är fanimej emot mig. Hursomhelst. Nu ligger man här och hatar och ramlar sin vana trogen in på 138ans blogg och läser det här inlägget. Man blir gla och pepp på lifvet.

Inga barn. Inte om man inte kan/får låsa in dem så att de aldrig behöver möta den genetiska begåvningsreserv som verkar utgöra större delen av mänskligheten. Fyfan för folk. Man börjar tänka att Fritzl inte var så fel ute.

Ja just det! Jag var hos arbetsförmedlingen igår. Självmordet är nära. I nära anslutning till det här har önskelistan blivit reducerad till 3 saker. Pengar, Deadwood-box och parfymen.

Ett tips, på ett sätt relaterat till mitt hårdrocksdyrkande inlägg för några dagar sedan: den här bloggen som på pricken förklarar allt jag hatar med hårdrock. Eller egentligen allt jag hatar med folk.

Men ikväll är det äntligen dax att se 'The long good friday'.

Dames, booze, chains & boots

Ni gillar the Cramps. Jag vet det. Alla riktiga människor gillar the Cramps. Det är ett ganska bra test. Man vet liksom att någon som inte gillar the Cramps inte har någon egentlig själ.

Jag minns när jag såg dem, vilket år nu det var. Jag minns att det var bra. Jag minns att jag undrade hur man kunde vara så knarkad och ändå kunna stå upp på en scen. Jag minns att jag aldrig någonsin innan eller efter har sett två pensionärer som sett så totalt livsfarliga ut. Stenhårda. Skitgalna. Redo att när som helst slita upp en stilett och skära halsen av dig om du såg ut att inte gilla konserten. Ja, om de faktiskt lyckades se dig genom effekten av alla hallucinogena droger. Så uppfattade jag dem iallafall. Andra källor beskriver dem (ja, Lux och Ivy, dvs the true the Cramps) som ett fint pensionärspar som bara satt och drack kaffe för sig själva innan spelningen. Och det funkar för mig också.

Jag måste säga att när jag fick reda på att Lux Interior hade dött så blev jag faktiskt riktigt sorgsen. Inte för att det berör mig så jävla mycket. Jag menar, de var gamla, de turnerade inte så mycket, de var inte särskilt aktiva när det gällde att skriva och släppa musik så hans död gjorde ingen större skillnad för mig. Men jag tänkte på Poison Ivy. Tror ni att det någonsin kommer att finnas, rent objektivt sett, någon som kan mäta sig med Lux Interior? Eller med Poison Ivy för den delen? The Cramps är allt som är bra med rock'n'roll. Allt med the Cramps är rock'n'roll. Alla andra så kallade rockband kan dra åt helvete i jämförelse. Gillar man inte the Cramps så gillar man inte livet.

Ni kanske tycker att jag är partisk och subjektiv när det gäller det här men jag vågar hävda att om det genomfördes riktiga vetenskapliga undersökningar så skulle det jag säger bevisas, dvs att the Cramps objektivt sett är ett av världens bästa band och att folk som inte gillar dem är lite sämre (kristna) människor.

Hursomhelst; the Cramps första trummis har börjat blogga om sin tid i bandet. Ni vet att ni vill läsa den.