Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg

fredag 12 juni 2009

Nostalgi

En av de första punktröjorna jag köpte/fick var en Subhumans-tröja. Jag hade ingen skiva med dem då och den var i åtminstone XXL. Tänkte att man kunde sy in den. Det har fortfarande inte hänt. Dock köpte jag 'Time Flies/Rats' med Subhumans och det har jag inte ångrat en sekund.

Subhumans spelade på 44an i onsdags. Jag var inte där. Det borde jag nog ha varit egentligen känner jag såhär i efterhand. But what can you do? Jag blev dock påminnd om en av musikhistoriens bästa textrader.

”No I don’t believe in Jesus Christ/My mother died of cancer when I was 5."

Eller vad sägs om texten till "People Are Scared"?

"Nobody says anything on buses
And it's not the noise the engine makes
You can watch them all staring nervous
Sit at the back it's the safest place
People are scared to say hello
The flick of the fag the shifting eyes
Stare in amusement then look away
The conscious battle of who to despise
Self-restriction and paranoia
Self-belief and the silent laugh
The inner conflict between one another
When you're all the same it seems so daft

Nobody says anything on buses
And that's why people kill themselves
Desperation against the world
Can't find a way to express themselves
Society breeds hate and derision
But society is only a mass of people
Striving to be god at the expense of others
Striving to be better than their next door neighbour

People are scared underneath their silence
People are getting more afraid
They turn to their leaders for help and guidance
And then the system wins again
And will carry on winning 'til god knows when
Til people start to talk to each other
Everyone just like a brother
Til the morals and fear that divides us all
Are no longer the excuse for the system's rule"

Eller texten till "Susan", en av de sorligaste låtar jag hört.

"Susan finished school at 16
Wants to be a secretary
2 years later she's got nowhere
Ends up in a factory
Making matches it's so boring
She gets sad and so depressed
Hears her doctor smugly tell her
Take these pills and get some rest
But she takes it one step further
Parents rescue her in time
Smile and tell her when you're married
Everything will be just fine
She recovers and gets married
Further shuts the closing door
Though he says I really love you
She feels worse off than before
9 months later she's a mother
It's a bouncing baby boy
Oh how super say her parents
But for her there is no joy
Words like mummy don't mean nothing
It's all she hears from 9 to 5
All alone at number 19
Every single day she dies
19 years of hollow cliches
Now she wants to end it all
Bored to death from doing nothing
Family drives her up the wall

Swinging susan hanged herself
She couldn't live her pointless life
He comes home to see through tears
The rigid corpse that was his wife
The life and times of susan strange
Ended in that tragic way
With the money from insurance

The family went on holiday
Nothing left but rotting flowers
On an unattended grave
The epitaph has faded badly
No-one reads it anyway"

Jag borde ha sett dem. Men jag jobbade. Jag skäms lite. Jag borde ha sett dem, om inte annat så för att de fortfarande står för sina texter och sin ideologi precis lika mycket idag som när de startade (och det var för 30 år sedan).

Jag har fortfarande aldrig använt Subhumans-tröjan. Vet inte ens om jag har den kvar.

måndag 25 maj 2009

Don't push me, motherfucker!

OK, för att börja någonstans. Jag gillar hårdrock. Jag har långt hår. Och läderjacka. Och en jävla massa bandtröjor, tygmärken, pins, skivor, en handfull tatueringar och så vidare. Jag har t o m en jeansjacka med tygmärken på, en jeansväst och en läderväst samt en svart jeansjacka på G och jag kommer njuta av att sy fast tygmärken på den. Skitnördigt, jag vet. Och lite skitnödigt. Det är dock inte det enda jag gillar och det utgör heller inte hela min identitet, men det lämnar vi därhän för tillfället.

Hursomhelst. Jag gillar hårdrock. Jag gillar den som den är. Jag gillar att den är utanför. Jag gillar flörtar med satanism och andra hemskheter. Att den klarar sig själv utan resten av jävla musiksverige. Jag blir inte glad när man får läsa om Sweden Rock i aftonbladet. Jag tycker generellt sett att folk ska hålla sig jävligt långt borta om de inte är beredda att köpa den på dess egna premisser. Därmed inte sagt att jag tycker att ALLT är bra. Det finns en jävla massa idioter där. En massa svenne banan-fyllon. Så är det. Jag väljer att anse att de inte har något med mig eller det jag pysslar med att göra, men man blir ofrånkomligen jämförd med, tja, Sabaton.* Eller så börjar folk snacka om Metallicas svarta skiva. Eller nått sånt. Det är lite som att jag skulle gå fram till ett Smiths-fan och fråga om skälet till att han gillar the Smiths är att han inte får ligga och behöver ett alibi för det? Eller kanske snarare som att jag skulle börja snacka om Robbie Williams med ett popsnöre, för att vaddå, det är ju pop det också? Eller så. Men det är tydligen OK att bete sig så mot folk som gillar hårdrock. Och det lär man sig ta, på ett eller annat sätt. Jag menar, på ett sätt finns det nog ingen subkultur som är så inklusiv som metal (=man får in en massa spån) men samtidigt så exklusiv (jag har nog inte stött på särskilt många andra ställen där du bedöms så mycket efter din koll på musik och (framförallt) hur du signalerar att du kan din musik genom tygmärken, tröjor, pins osv. Jag skulle faktiskt våga påstå att i detaljnörderi så ligger heavy metal-uniformen inte långt ifrån klassiskt herrmode med alla dess konstiga små regler.), vilket gör att folk ser idiotin och idioterna (för den är ju alltid uppenbar var den än visar sig) men inte subtiliteterna. Jag menar, så funkar det. Så funkar folk. Framförallt, så funkar folk som inte har varit del av en bespottad minoritet för de har aldrig behövt fundera på skiten. Det är inte alltid kul, man utvecklar inte alltid trevliga sidor av sin personlighet när man utsätt för sånt, men tja... Så är det ibland. Ingen går genom livet oskadd.

Hur som helst. Jag älskar hårdrock. Den har gjort väldigt mycket för mig och är kanske den enskilt viktigaste självvalda faktorn, tillsammans med punk och en viss form av filosofisk djävulsfascination (alla de tre går f ö in i varandra en hel del), för min självbild och min personliga utveckling. Jag har upptäckt väldigt mycket pga hårdrocken i dess olika former, avarter och underkategorier. Inte bara det självklara, dvs musiken utan litteratur, konst, film, kläder, vänner, annan musik, kroppskonst, filosofi. Och jag är väldigt glad för det. Det har berikat mig (det har ioförsig inte bara gjort det, utan på en del sätt skadat mig känslomässigt också, men det är ett annat inlägg). Men någonstans är måttet rågat. Nu känns det verkligen som att något hemskt och äckligt har infiltrerat och tagit över mitt livs kärlek. "Vad har hänt?" tänker ni nu. Det här har hänt. Måttet är jävligt nära rågat nu. Frågan som återstår är om det är dags att ta till vapen eller om man helt enkelt ska ge upp?

Ja, sen har vi ju det här också. Jag vet inte vilket som är värst, 200:- i inträde till en jävla klubb, 68 spänn för vanlig jävla bärs eller det faktum att folk från Gemini Five är inblandade och att någon av de anakronistiska arrangörerna definierar sig som ett "rockfan som brinner för musik som glam, sleaze och AOR." Fuck Forever Off. Betala 200:- för att lyssna på när farbröder spelar Faster Pussycat, Warrant, samma gamla uttjatade KISS-dängor och om de känner sig vågade kanske introt till Slayer´s 'Raining Blood' (eller kanske Sabaton?) för ett gäng jävla spexande överklassmähän och mähäwannabees samtidigt som man måste få i sig minst 10 öl för att inte spy av bara det vedervärdiga musikvalet (AO-fuckingjävla-R!? Vad FAN har det ens med musik att göra?), känns det värt eller? 1000 spänn blåsta på en kväll av totalt undermålig kvalitet? När man kan köpa en jävla massa jävligt fin öl för hälften av det priset, komma hem till mig och lyssna på VON, Venom, G'n'R (ja, jag vet att jag gnällde på åttiotalsrocken, men skärp dig. Vissa saker står över kritik.), Bathory, Motörhead, Nifelheim, Misfits, Celtic Frost, Judas Priest, Blasphemy, absolut inte under några som helst omständigheter Gemini gubbFive, slippa idioter (eller ja, man måste ju umgås med mig), ha en helt lagom ljudnivå och bra diskussioner?

Asså, don't get me wrong. Jag har ioförsig svårt för stureplan, men det har inte så mycket att göra med att det skulle vara dyrt eller överklass eller så. Det har mer att hela prylen känns som ett par designerjeans. Dvs. ganska fula, alldeles för dyra med tanke på vad det faktiskt är, men man får iallafall en stor logga på röva som visar att man i brist på riktigt smak iallafall har pengar. Vulgärt. Dekadent. De faktiska priserna är helt oväsentliga. Jag har inga problem (eller jo, det är dyrt och jag har dåligt med stålar. Det är ju ett rent praktiskt problem.) med att betala +60:- för en öl för jag gillar god öl. Men av samma anledning som jag inte tänker köpa kläder baserat på märkets status utan baserat på märkets kvalitet så tänker jag inte betala 70:- för en vanlig jävla bärs för att den serveras inom ett visst geografiskt område.
Så. Jag bryr mig inte om ditt uteliv. Eller din musik. Eller din kultur. Så länge jag slipper beblanda mig med den (och om jag nu gör det så tänker jag göra det på din kulturs villkor). Men det är ju så att om man tycker att den ovannämnda klubben verkar som en bra och kul idé så är man antagligen en människa som 1935 hade tyckt att Nürnberglagarna var ett sansat och rationellt sätt att försöka lösa Tysklands imaginära problem på, ya know. Körd i huvudet och en jävla medlöpare. En idiot. Och det är inte okej. Det är inte okej att ni tar något viktigt och fint i mitt liv, mitt livs första stora kärlek och vampyriserar på det tills det förvandlas till något jävla dekadent överklasspex. Att ni sätter en hel kultur i någon form av jävla zoo (som när Kolmården ville ha massajer som bodde på deras låtsassavann tillsammans med gnuer och elefanter), att ni exotiserar och lajvar och spexar sönder något som inte tillhör er. Fuck jävla off. "Men vaddå" tänker ni nu, "vi tycker ju att det här är kul och roligt, vi sabbar ju inte något." Och det är just det. Ni tycker att det är lite roligt. En rolig grej. Som någon form av maskerad som ni har på er hemmaplan. Ta det på allvar och visa lite jävla respekt så ska vi nog komma överens.

Fast vad håller jag på med, egentligen? Gnäller jag för att idioter kommer betala överpriser för att lyssna på skitmusik? Egentligen borde en örfil och en loska i ansiktet ingå i det priset. Så kör hårt. Men nu är ni upplysta om objektiva fakta: Lyssnar man på AOR är man lite sämre som människa. Spelar man det på en klubb så är man ännu sämre. Betalar man för att gå på en klubb och lyssna på't så är man riktigt dålig. Om man återvänder till en sån klubb är man en sämre människa än Hitler.



* Det är alltså lite som att t ex. tycka att Vanilla Ice eller Just D har något att göra med typ, NWA eller 2Pac.

tisdag 5 maj 2009

Ophiuchus Rex

Beställde 2 tygmärken inatt. Flådigt värre.














Sen satt jag och kollade på skivor på internet med band jag inte hört. För en gångs skull. Jag är rätt pepp på musik nu. På skivor. På att köpa skivor för att upptäcka musik. Det känns lite som att komma hem igen, att sitta och kolla på skivor på HHR och NWN, att hitta gömda skatter som Dishammer och Syphilitic Vaginas, Bone Awl, Midnight och Malveillance och vilja köpa dem. Saker jag inte hört eller bara hört någon låt med. Samtidigt finns det något vemodigt över det också eftersom jag tvivlar på att det skulle vara lika roligt och ekonomiskt genomförbart som det en gång var, eller att det skulle vara särskilt meningsfullt. Och den här jävla identitetskrisen man aldrig riktigt verkar kunna ta sig ur heller. I tell you, den vore mycket lättare med mer pengar för då hade man fan inte behövt prioritera saker! Hade jag ahft pengar kunde jag ha låtit en sån här grej överspegla allt annat och tja... Då hade det ju vart coolers, liksom?

Sen så är ju framtiden allt annat än ljus, men det har inte riktigt satt sig än. Jag menar, ALLT kommer ju krångla till sig rubbet. No question about it. Jag kommer ju inte få A-kassa på en gång, jag kommer ju inte få jobb, jag kommer ju behöva låna pengar av päronen (herregud vad jag verkligen avskyr det!) osv. När jag tänker på det så har jag nog inte känt mig det minsta avslappnad sen typ... Jag vet inte. 2003-2005 kanske? Alltså, inte att jag var det under hela den perioden, men att det fanns tider där jag inte ständigt hade den här jävla ångestbollen i magen som gnagde litegrann. Jag vet inte. Skitsamma. Det spelar ingen roll nu. Det enda jag vill göra nu är att mysa med nya vinyler. Klappa på dom, titta på dom osv. Lyssna på rostig, skabbig D-takts-Heavy Metal. Och inte behöva gå utanför dörren. Inte behöva ta andra människor med i någon form av beräkningar. Jag vill verkligen bara lyssna på D-takt, röka, dricka ljummen öl och snacka musik och fylleminnen med nya och gamla vänner.

Sen så är jag faktiskt ganska ledsen för att jag inte hittar min skinnväst. Jag vet, det är ett sjukt bespottat klädesplagg och i normala fall är jag sjukt skeptiskt inställd till plagget i stort (faktum är att enda skälet till att jag äger den här västen är att den är arvegods och jag fick den när jag var liten) men jag tänkte ju att min Devil's Blood-patch skulle se sjukt ball ut på västens rygg, speciellt om man sätter typ en totenkopf på vänster bröst (med ett 'B' och ett 'A' på var sin sida?) och någon form av medalj på andra sidan (min operation Condor-utmärkelse, kanske?). Jag tänkte köra på någon form av ockult MC-snubbe från sent 60- tidigt 70-tal-looken i sommar. Kanske. Om jag hittar västen.

Min ständiga totala brist på energi, ambition och positiv syn på livet är smått fascinerande, till och med för mig själv.

söndag 22 mars 2009

"We got the kingdom, we got the key"

Det här är bland det roligaste jag läst på ett tag, tror jag. Jag har nog läst hela inlägget åtminstone 8 ggr redan och det blir liksom inte mindre roligt.

Jag håller på och läser Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward" i översättning av Gunnar Gällmo och fantamej om det inte känns som att räffa en gammal kompis igen. Mycket trevlig översättning. Att lyckas översätta 1700-talsengelska skriven i slutet av 1920-talet till helt lysande 1700-talssvenska är helt makalöst bra. Jag har kommit på mig själv med att sitta och läsa om de stycken som är skrivna på så sätt flera gånger, bara för att jag tycker att de är mysiga att läsa.

Apporpå Lovecraft så tipsade Håkan om det här på en annan del av internet. Lär ju bli njas. Dock skäms jag lite för att jag inte har sett Call of Cthulhu. Det är ju en såndär typisk grej man borde göra någon dag.

Appropå Sisters of Mercy så kan man sammanfatta det såhär: Såg man något så såg man ljus i rök. Ibland en flint och ibland solglasögon. Men det var bra. 'Lucretia My Reflection', 'Dominion/Mother Russia', 'First and Last and Always', 'Temple of Love' mm. Behöver jag säga mer, egentligen? Om bara killarna med stränginstrumenten hade kunnat hålla käften lite mer, men å andra sidan så sjöng Andrew ganska ansträngt så man kan tänka att han behövde avlastningen. Men ändå. Efter att Andrew förvandlade den vita kostymen till något som amfetaminstinna skithårda ockultister/vapenhandlare på jakt efter gamla sumeriska dödsförbannelseamuletter kunde ha på sig, istället för något som enbart var reserverat för plufsiga morfinberoende europeiska pederaster i Marocko med svettpärlor på överläppen så har karln fanimej frikort. Är det där en korrekt mening, förresten? Stort tack för bristen på mellansnack också.

Appropå Sisters-efterfesten så tycker jag att det är roligt att de försökte pusha för den genom att göra reklam för att en av gitarristerna skulle spela skivor. Wow. En tränad apa spelar skivor. För i Sisters-sammanhang så är det ju det han är.

En annan grej är att jag fick en flygare om Depeche Modes releaspartaj på Nalen. Av en kille i Venom-tröja. Jag funderar för övrigt på om det inte är så att Venom är ett av världens absolut bästa band, rent objektivt sett. Vatten är vått, stenar hårda, saker faller ner och inte upp, Venom är ett av världens i särklass bästa band. Vet man inte det har man ju uppenbarligen verklighetsförankring som en frireligiös.

tisdag 17 mars 2009

100 år sedan

Minst. Notera bristen på tatueringar.Min gamle vän och vapendragare Axel till vänster, jag till höger. Iförd Kaamos-linne (andra demoT, men även bästa demoT) som jag i skrivande stund undrar vart det tog vägen. Sålde jag det?