Blev helt plötsligt så väldigt ledsen

Fick just det här från min syster: "Mamma sa förut att pappa var rätt nere, brydde sig inte om min lägenhet innan försäljning när vi skulle lägga in golv etc. Vart lite grinig tydligen. Hmmm..."

Min lilla pappa. Eller, han är inte alls liten. Han ska inte få må dåligt.

Jag hoppas att han bara är trött. Jag hoppas att det är något som kan botas med ett köp av en till leksak, eller att han kanske bara behöver få något ur systemet. Att han kanske har någon form av existentiell kris eller något. Jag hoppas att det inte har att göra med att han hade sig en släng av kräfta förut, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Sen finns det saker jag hoppas att det inte är som jag inte skriver här. Eller knappt erkänner för mig själv.

En så jobbig grej, för mig, är att vi har liksom ingen tradition av att i vår familj. Förutom några dödsfall så har liksom inget dåligt hänt och vi har liksom aldrig varit bra på det där med att prata om saker. Det har varit varmt och kärleksfullt, men på just det sättet har det inte varit nära. Och det är liksom bara så det är och sån jag är rätt ofta, men det jobbiga är att jag inte vet hur eller vad jag ska göra nu. Hade jag fått reda på att en vän hade varit deppig så hade jag helt enkelt kunna fråga hur läget vara och göra gällande lite underförstått att jag finns där. Men så kan jag inte göra med min far. Han är världens finaste pappa men det är ändå snubben som gick och hämtade min mamma för att hon skulle trösta mig när jag fick ett hyperventilerande gråtanfall framför honom för ett gäng år sedan för att min värld just höll på att falla sönder. Sen ställde han sig och diskade. Det är mannen som inte hörde av sig till oss för att berätta att han hade prostatacancer (mamma fick göra det) och som när farmor hade dött (jag skulle egentligen åkt ut och träffat henne) ringde upp mig och helt enkelt och rakt på sak öppnade med att "nu är det så att farmor dog under natten". Hur pratar man med en sån person om deppighet och nedstämdhet? Det är inte så att han är känslokall eller ser ner på en för att man är kärring nog att gråta eller något sådant. Han, och vi, hanterar helt enkelt inte jobbiga saker på ett bra sätt. Vi hanterar dom inte alls. Och det är inte alls särskilt kul eller bra. Vi vet inte hur man gör och allra minst han. Och allra minst gör vi nog det när det gäller varandra.