Only Death Is Real

Fick just hem Wulkanaz-tröjan. Den är ju väldigt fin och mjuk och trycket känns som en del av tyget. Det är ju bara lite problem det där med att allt är tryckt inuti en fyrkant, va. Eller, problem och problem. Den accentuerar min kulmage ganska bra. Samt mina bitch tits. Linjerna är inte så raka, va.

Vad det gäller dödsfascinationen så tror jag att det till viss del är en fascination med/av definitionerna på liv. Alltså, vad är liv och var tar det slut? Och jag försöker inte bli andlig eller något sådant och tro att "döden är inte slutet" och bla bla bla. Det är mer en känslomässig kritik/utforskan av påstående av att liv och död är dikotomier. Att det är ett binärt tillstånd. Det är alltså i slutändan ett ifrågasättande av  medvetande som en definition på liv och av medvetandet i sig. Eller kanske snarare någon form av utforskan. Eller någon form av utökad förståelse för begreppen i sig (är man verkligen vid liv om man lider av grav demens?)

Det är naturligtvis inte allt det är, men kunde jag förklara det närmare och vad det är så skulle jag inte ta kort på vartenda dött djur jag hittar (inte för att jag nödvändigtvis sparar bilderna. Det känns bara nödvändigt och som en handling den döda varelsen har förtjänat. Ett sista vittnesmål.). Obs att insekter och maskar inte räknas in i det här. När dom är döda är dom inte döda djur, de är skräp. Fåglar och däggdjur, det är da shit.

Jag tror att en av sakerna som faktiskt fått igång mig på det här var när min föredettas katt dog (en händelse som även resulterade i ett försök till diktskrivande många år senare. En av få.). Det som slog mig var att jag (och nu motsäger jag måhända mig själv) såg ögonblicket hon dog (katten, inte exet). I hennes ögon. Hon krampade i hela kroppen, blev stel som en pinne och jag såg när ögonen blev ofokuserade och hon försvann och kroppen blev mjuk som en vattenballong (ja, hon blev väl medvetslös där när hon blev ofokuserad och så dog hon någon minut senare. Håll käften, fattiga människa.). Sen blev det, om än outsägligt sorgligt, lite löjligt. Döden är inget värdigt tillstånd för en kropp. Det blev väldigt svårt att på allvar sitta och försöka känna sig sorgset värdig och allvarlig när kattkroppen bredvid en läcker gas (och ganska illaluktande sådan). Det är på sitt sätt rätt humoristiskt. Där sitter vi och gråter och kramar kattkadavret och så fiser hon och ligger där med skelande ögon öppna och tungan hängande utanför. Inte ett så vackert lik.

Till viss del kan det här säkert även härledas till att jag var tvungen att själv sluta mig till att min mormor hade dött. Det är inget konstigt eftersom alla var väldigt upprivna och då glöms man lätt bort. Men det som hände var att vi i ilfart åkte till sjukhuset (vi visste ju att mormor skulle dö) och väl där blev mamma och pappa jättejätteledsna när de pratade med sköterskan och sen fick vi gå in till mormor och så grät alla. Mormor såg ut som att hon låg och sov men eftersom alla grät så mycket så tänkte jag ju att det var nu det hade hänt. Mormor var död. Hon såg ut precis som vanligt, men var död. Men ingen sa de till mig. Antagligen hade väl sköterskan sagt något i stil med "hon har gått bort" men sådana subtiliteter behöver man få förklarade för sig när man är sex år eller hur gammal jag nu var.

Riktigt så var det inte med farmor. Farsan ringde upp mig när hon hade dött och sa helt enkelt att "nu är det så att farmor dog inatt." Så jag åkte ut till landet och blev uppmött av två av mina kusiner (varav en ag inte träffat på typ tio år) med hela bagageluckan full med sprit och vi sa hejdå till farmor. Hon dog hemma så även om hon var tillfixad så syntes det att hon inte bara låg och sov (och hon hade ju varit död i ett halvt dygn när jag kom dit). Munnen var inte helt stängd, ögonlocken var lite lite öppna. Jag tror att jag kanske rörde henne, men jag minns inte (jag minns iaf inte hur det skulle ha känts). Jag minns att jag fick samma morbida fascination för att röra henne som jag fick med mormor (som jag inte rörde) men jag minns också att jag tänkte att det vore rätt ovärdigt att utnyttja någons död för att tillfredsställa en sådan nyfikenhet.Sen blev vi fulla och drog upp till midsommarfirandet på hembygdsgården och var lite smått oregerliga.

Så. Några av mina kontakter med döden, som jag antar har format mig och min bild av den.