En av de känslor som mest jagar mig är känslan av att inte ha tid, inte hinna med. Ombes att göra det ena eller det andra och får lite ångest, stress, panik. Planering planering planering. Jag har ju så mycket annat som måste göras.

Men jag gör ju inget med min tid. Jag fyller den med fantasier.

Nyårslöfte: att strikt reglera min tid? Vet inte. Aldrig trott på det där. Om det är något jag behöver så är det ett schema, och en förmåga att starta snabbt och koppla om mellan uppgifter.

Har ju smådruckit några dagar i sträck nu. Inte så att jag alls blivit full, men säkert nog för att lägga en viss filt över mig. Man känner för att ta sig en liten gråt.

-Penitenziagite!

Life as we know it

Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad. Jag vill skriva den här jävla uppsatsen som hängt med i två år snart, och jag vill att den ska bli bra. Men det blir aldrig bra.


-Penitenziagite!