Just nu känns det som att det händer något i skallen. Tror att det är för att jag liksom inte kan koppla in någon form av privatliv just nu, eller vad man ska säga. Allt fokus ligger på att få pluggskiten färdig vilket i sig funkar som någon form av katalysator för att man inte ska vara helt på banan. Så igår kväll var jag svintrött när jag kom hem och la mig typ vid typ 22:30-snåret för jag kunde verkligen inte fästa blicken längre. Somnade väl kanske vid 2-3 på morgonen. Eller, somnade och somnade. Det vet jag faktiskt inte. Jag tror att jag hamnade i något tillstånd där jag inte var vaken för jag har ett vagt minne av att jag hade något som såhär i efterhand bör ha varit drömmar. Eller inte. Dessutom spenderades naturligtvis för stor del av natten med att ligga och fundera på vad jag faktiskt ska skriva samt att fantisera om olika framtidsscenarion samtidigt. Jag var alltså övertygad om min egen bästhet och min egen totala, gråa medelmåttighet samtidigt.
Det tråkigaste är att jag någonstans pendlar mellan att bry mig så jävla mycket om skolan till att inte bry mig ett skit. Eller, pendlar och pendlar. Jag känner båda sakerna samtidigt. Jag bryr mig för att jag vill ha bra betyg och få bekräftelse av folk som är bättre än mig på att jag är smart. Jag bryr mig inte för att jag är så jävla trött och jag tycker att det är pisstrist att läsa
Northanger Abbey och
Daniel Deronda. Jag bryr mig för att jag vill vara exceptionell och för att jag vill känna samma sak som när det var opponering på min uppsats och folk jag verkligen inte trodde ens skulle orka bry sig (folk jag har extremt stor respekt för och som verkligen utmanat mig till att tänka) var där, hade läst min uppsats och tyckte att den var väldigt intressant och fascinerande och kom med tips och grejer. Jag bryr mig inte för att det kommer ändå inte leda till något och man är ändå uppfostrad i andan det viktigaste är att man själv är nöjd (fast hade jag levt efter den regeln hade jag typ skjutit mig själv för länge sedan) och för att jag är så jävla trött. Jag bryr mig för att det här gör mig smartare och jag är faktiskt imponerad över de, enligt mig, enorma framsteg jag gjort på två år.
Den här kursen i postkolonial litteratur... Den kommer ta knäcken på mig, på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är väldigt intressant men när det gäller det här har jag då jävla dåligt självförtroende. Och det kommer naturligtvis att lysa igenom.
Ja, sen är det allt annat i livet också. Inte nödvändigtvis tråkiga grejer, men bara mycket. Mycket som kommer vara i vägen och ta upp/bort tid från mitt PRESTERANDE. Flytt och packa och packa upp och lära sig nya rutiner för resande och handlande och börja känna sig hemma i nya lyan och fan och hans moster. För att inte nämna det där med BARN. Jeeezus. Tror ni man blir kallsvettig pga det någon gång varje dag? Asså, det kommer bli jättekul och det är helt sjukt fantastiskt men det är liksom ett barn jag ska ta hand om i en jävla massa år framåt och det finns så sjukt många sätt att fucka upp på och så sjukt många saker att tänka på och det är bara jääävligt mycket. För att inte tala om att det känns som att jag inte har tid för att förbereda och ordna upp för knodden eller ens för mig själv just nu, vilket ju får en att känna sig sådär bra pappa. Så om jag
bara får typ magsår innan jul så är jag nöjd.
Ååååh, det kommer gå så dåligt att skriva dom här två sakerna. Dåligt dåligt dåligt. Jag vet, jag säger alltid det och det brukar lösa sig men just nu asså... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om
Northanger Abbey och uppgiften ska vara inlämnad imorgon bitti. Jag har knappt läst boken. Jag tycker att meinongiansk teori är intressant men har ingen aning om hur jag ska kunna applicera den. Tills imorgon natt ska jag skriva 3-4 sidor om
Things Fall Apart. Det är en bok jag tyckte var väldigt bra men det är som sagt i en kurs där jag har väldigt dåligt självförtroende. Plus att jag inte har hunnit läsa igenom texterna ordentligt. Eller alls, i några fall.
Alltså, för att förtydliga: problemet är inte nödvändigtvis att det händer mycket saker utan att jag funkar som jag gör vilket gör det svårt att ta hand om dem. Jag har ju även någon fånig reflex som antingen gör mig extremt trött såfort något händer eller får mig att bara sparka bakut och vilja bli full. Eller rättare sagt, gå på krogen och snacka skit. Bara reagera helt annorlunda mot vad jag kanske borde. Det är något som alltid dyker upp, som någon form av mental tourettes eller något. Det är inte alltid ett problem utan snarare bara ett personlighetsdrag som ibland är opraktiskt. Jag vet inte. Det är väl lite det som är problemet. Har väl lite någon form av självförtroendekris blandat med identitetskris light. När är jag en snorunge som bara borde ta och växa upp och när har jag rätt? Hajjar ni? Svårt det där.
