Morbid Fascination of Death

Suttree. Fantastisk bok. Steinbeck möter Faulkner, typ. Fast kanske mer grafisk, smutsig, nihilistisk och hopplös. Den blir mer och mer svårläst. Kan inte riktigt fatta att jag än så länge bara tagit mig igenom The Road, No Country for Old Men, Blood Meridian och just Suttree (och den är jag inte ens helt färdig med). Ser verkligen fram emot gränstrilogin och kanske mest av allt Child of God (pervo som man är). Faktiskt inte alls helt pepp på The Orchard Keeper.

In other news? Inte mycket. My brother from another mother kommer hit i slutet av juli. Jag jobbar. Jag ligger, som alltid, groteskt efter med skolan. Jag vet inte hur saker löser sig i höst, men det löser sig (vi bränner den bron när vi korsat den). Jag fyller 30 och har inte direkt ångest. Inte ångest över att jag blir äldre iaf. Kanske mer ångest över att jag, vid den mogna åldern av 30 bast, fortfarande är ett deltidsanställt butiksbiträde. Kanske för att jag är så fånig att jag sitter och romantiserar (och längtar till) det där med att sitta på krogen och dricka sig prick bara lite för full och röka kanske två cigg för mycket. Faktum är att under hela graviditeten så utgjorde varenda pub jag gick förbi utgjorde en frestelse. En uteservering, tre stora stark och tio cigg. Helst mer. Alltid mer. Kanske dags att växa ifrån det där.

Annan ångest? Spännande nog har en viss dödsångest börjat komma krypande, vilket säkert har med trettioårsdagen att göra. 30 = nästan medelålders = halva livet har gått + tiden upplevs gå fortare ju äldre jag blir = snart är det dags att ta den stränge herren i handen. Samtidigt så ligger min morbiditet och dödsfascination på samma nivå som tidigare. Jag kan inte riktigt förstå den själv. Varför den finns. Å andra sidan, skulle jag förstå den och varför den finns skulle den ju i samma stund vara överflödig och försvinna. Grejen är väl att det är en såndär grej som känns lite svår nu när man blitt pappa. Dyrka döden + ha barn, liksom. Inte så att jag tycker att det är hyckleri (inte mer hyckleri än att välja att fortfarande leva + dyrka döden), men det känns inte så föräldrigt att liksom ba "from my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity" eller känna att jo, en pestdoktor som dessutom håller i en lie, det är något jag vill tatuera över hela underarmen (och då ska vi inte ens nämna vad jag har planerat för ryggen (brukar ju gå sådär med de planerna) eller det faktum att jag funderar på att skriva VADO MORI över hela bröstet). Men samtidigt så är det ju en del av mig, och en ganska stor del.

Nåja. Apropå dödsdyrkan så måste jag ju meddela att Antediluvians skiva Through the Cervix of Hawaah släppts på jävligt maffig vinyl av NWN! Vi ska inte heller glömma att SeedStock har släppt nytt och uppdaterat sin webshop med bl a den här fantastiska tröjan:

 

Mer? Inte mycket? Dags att lyssna mer på Bone Awl igen. Perfekta texter. Att lyssna på dem och deras texter är att se världen precis som vanligt, fast på riktigt. Rakt igenom alla konstruktioner, allt falskt, alla föreställningar som är i vägen.

Det går tydligen utmärkt att vara nykter på midsommar

Men den där alkoholfria snapsen är fanimej det dummaste jag köpt. Den med malört i smakade bara diskvatten. Den med citron och anis... Man kunde ana sig till lite anis, det kunde man, men jag snapsar hellre vatten om det ska vara så. Resten drack vi inte ens. Grejerna till höger var mest lite konstiga men helt drickbara. Av de alkofria ölen så funkade Nanny State bäst (dvs var typ god) och Carlsberg smakade väl helt ok blask. De övriga smakade jag inte på.

-Penitenziagite!

Folkölspepp!

-Penitenziagite!

Pepp i brevlådan!

-Penitenziagite!

Kris

Bra dag! Isak behövde bytas såpass mycket på att han blev tvungen att duschas, vilket ledde till att jag tappade telefonen (som jag hade i bröstfickan) i badkaret, så den blev lite blöt och slog sig. Nu fungerar inte telefonen. Eller, allt fungerar förutom själva telefonfunktionen. Så behöver ni ringa mig så går inte det, tyvärr. SMS borde funka, men jag tänkte låta den ligga avstängd ett dygn eller två. Kommunikation sker alltså med fördel via FB eller mejl. Eller kommentarsfältet.

Dessutom så har jag ju, naturligtvis, total pengaångest inför framtiden. Försäkringskassan kommer ju inte ge mig särskilt mkt pengar om en säger så. 30 dagar som jag och Fiat får ta samtidigt (åtta bara den här månaden). Och så trasig mobil på det. Och ingen riktig insikt i hur hösten kommer bli. En får ju inte CSN för att läsa upp kurser man redan läst (och inte har man råd att få pengar från dem heller om man vill gå färdigt ubildningen) och jobb... Ja, det får man ju se.

Jaja. Det löser sig det också. Måste bara komma igång med allt.

Typiskt

Har varit skittrött hela dagen. Nu är klockan tolv och jag ligger och snurrar i sängen och bara tänker på mina misslyckanden and my impending doom.

Den här stressen börjar ta sig jävligt konstiga uttryck. Tidigare idag grät jag när jag höll i Fisak, lyssnade på Dan Berglund och läste en text om klasstillhörighet (man behöver se sig själv utifrån oftare än vad man tror). Jag har inte gråtit på typ ett år, men en torsdagsmorgon i juni skulle jag tydligen göra det.


-Penitenziagite!

Da tariki, tariqat

The new gospel of the old order. The true revelation of an obscured reality. The apostles and prophets of spirit and soul. The washing away of our sins in our own blood and tears. The transcendence of death. The immanence of spirit. The extinction of existence in the flame of the supra-real. To Her Darkness.

Love's a funny ol' thing

Det finns någon form av sorg som dyker upp nuförtiden (egentligen är det nog samma gamla vanliga sorg). Den dyker upp när jag ser på min son när han sover eller ser bilder på min katt eller tittar på Fiat när hon är sysselsatt med något annat. Jag vet inte riktigt vad den vill. Jag tror att det handlar om att man inte alltid kan vara där för alla, att någon gång kommer man svika, att saker inte varar för evigt. Sånt. Att (och det här känns så själviskt) man gör uppoffringar, offrar något (jag vet, livet är inte över än) som man inte förrän nu ens visste att man ville ha, ville vara, ville göra. Och de här uppoffringarna är naturligtvis helt självvalda, är värda det och kommer vara värda det, men någonstans så sörjer man något som ändå inte finns. Det här låter oerhört självömkande, men det är inte riktigt meningen och det är inte så det är. Men för varje val man gör så väljer man ju bort något. Och vad man än gör, hur man än anstränger sig så kommer man att svika, så kommer man inte att kunna skydda folk eller förhindra förändring. Och det är väl inte hundra procent negativt. Men jag har ju en ganska negativ grundsyn på existensen och verkligheten och tror att det faktiskt inte finns några gränser för hur illa det kan gå, och att det absolut inte finns något som säger att det finns goda saker som väger över eller att man lär sig något. Världen är kaos. Verkligheten är kaos. Vi har ingen speciell plats i universum. Vi är lika viktiga som sand, eller som dronten. Vanligtvis så spelar det inte så stor roll för livet är överväldigande nog som det är, men just kvällar är det lite svårare att inte känna lite extra mycket. Och det är väl inte nödvändigtvis dåligt?

Sen är det den här jävla stressen som aldrig blir bättre. Skolarbeten, jobb, pappaledighet, föräldrapeng och den allmänna planeringen av livet och allt. Jag har ju fan aldrig haft en plan i hela mitt liv. Framförallt inte en som sträcker sig längre än till nästa lön (och det där med pengar slutar ju aldrig att vara mer av ett problem än en lösning). Och sen så har vi ju det här med att jag slutar plugga engelska nu strax. Det gör mig faktiskt väldigt ledsen. Typ det enda jag någonsin känt att jag har någon form av talang på_riktigt för, och nu är det slut (och själva tanken på att bara avsluta OK gör mig ännu mer deprimerad). Frågan är om man någonsin kommer vara smartare än nu. Sorgligt även det.

En är väl för äregirig, helt enkelt.

Men livet är väldigt bra, när jag inte gnäller. Bättre än jag trott att det skulle bli.