Morbid Fascination of Death

Suttree. Fantastisk bok. Steinbeck möter Faulkner, typ. Fast kanske mer grafisk, smutsig, nihilistisk och hopplös. Den blir mer och mer svårläst. Kan inte riktigt fatta att jag än så länge bara tagit mig igenom The Road, No Country for Old Men, Blood Meridian och just Suttree (och den är jag inte ens helt färdig med). Ser verkligen fram emot gränstrilogin och kanske mest av allt Child of God (pervo som man är). Faktiskt inte alls helt pepp på The Orchard Keeper.

In other news? Inte mycket. My brother from another mother kommer hit i slutet av juli. Jag jobbar. Jag ligger, som alltid, groteskt efter med skolan. Jag vet inte hur saker löser sig i höst, men det löser sig (vi bränner den bron när vi korsat den). Jag fyller 30 och har inte direkt ångest. Inte ångest över att jag blir äldre iaf. Kanske mer ångest över att jag, vid den mogna åldern av 30 bast, fortfarande är ett deltidsanställt butiksbiträde. Kanske för att jag är så fånig att jag sitter och romantiserar (och längtar till) det där med att sitta på krogen och dricka sig prick bara lite för full och röka kanske två cigg för mycket. Faktum är att under hela graviditeten så utgjorde varenda pub jag gick förbi utgjorde en frestelse. En uteservering, tre stora stark och tio cigg. Helst mer. Alltid mer. Kanske dags att växa ifrån det där.

Annan ångest? Spännande nog har en viss dödsångest börjat komma krypande, vilket säkert har med trettioårsdagen att göra. 30 = nästan medelålders = halva livet har gått + tiden upplevs gå fortare ju äldre jag blir = snart är det dags att ta den stränge herren i handen. Samtidigt så ligger min morbiditet och dödsfascination på samma nivå som tidigare. Jag kan inte riktigt förstå den själv. Varför den finns. Å andra sidan, skulle jag förstå den och varför den finns skulle den ju i samma stund vara överflödig och försvinna. Grejen är väl att det är en såndär grej som känns lite svår nu när man blitt pappa. Dyrka döden + ha barn, liksom. Inte så att jag tycker att det är hyckleri (inte mer hyckleri än att välja att fortfarande leva + dyrka döden), men det känns inte så föräldrigt att liksom ba "from my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity" eller känna att jo, en pestdoktor som dessutom håller i en lie, det är något jag vill tatuera över hela underarmen (och då ska vi inte ens nämna vad jag har planerat för ryggen (brukar ju gå sådär med de planerna) eller det faktum att jag funderar på att skriva VADO MORI över hela bröstet). Men samtidigt så är det ju en del av mig, och en ganska stor del.

Nåja. Apropå dödsdyrkan så måste jag ju meddela att Antediluvians skiva Through the Cervix of Hawaah släppts på jävligt maffig vinyl av NWN! Vi ska inte heller glömma att SeedStock har släppt nytt och uppdaterat sin webshop med bl a den här fantastiska tröjan:

 

Mer? Inte mycket? Dags att lyssna mer på Bone Awl igen. Perfekta texter. Att lyssna på dem och deras texter är att se världen precis som vanligt, fast på riktigt. Rakt igenom alla konstruktioner, allt falskt, alla föreställningar som är i vägen.