Love's a funny ol' thing

Det finns någon form av sorg som dyker upp nuförtiden (egentligen är det nog samma gamla vanliga sorg). Den dyker upp när jag ser på min son när han sover eller ser bilder på min katt eller tittar på Fiat när hon är sysselsatt med något annat. Jag vet inte riktigt vad den vill. Jag tror att det handlar om att man inte alltid kan vara där för alla, att någon gång kommer man svika, att saker inte varar för evigt. Sånt. Att (och det här känns så själviskt) man gör uppoffringar, offrar något (jag vet, livet är inte över än) som man inte förrän nu ens visste att man ville ha, ville vara, ville göra. Och de här uppoffringarna är naturligtvis helt självvalda, är värda det och kommer vara värda det, men någonstans så sörjer man något som ändå inte finns. Det här låter oerhört självömkande, men det är inte riktigt meningen och det är inte så det är. Men för varje val man gör så väljer man ju bort något. Och vad man än gör, hur man än anstränger sig så kommer man att svika, så kommer man inte att kunna skydda folk eller förhindra förändring. Och det är väl inte hundra procent negativt. Men jag har ju en ganska negativ grundsyn på existensen och verkligheten och tror att det faktiskt inte finns några gränser för hur illa det kan gå, och att det absolut inte finns något som säger att det finns goda saker som väger över eller att man lär sig något. Världen är kaos. Verkligheten är kaos. Vi har ingen speciell plats i universum. Vi är lika viktiga som sand, eller som dronten. Vanligtvis så spelar det inte så stor roll för livet är överväldigande nog som det är, men just kvällar är det lite svårare att inte känna lite extra mycket. Och det är väl inte nödvändigtvis dåligt?

Sen är det den här jävla stressen som aldrig blir bättre. Skolarbeten, jobb, pappaledighet, föräldrapeng och den allmänna planeringen av livet och allt. Jag har ju fan aldrig haft en plan i hela mitt liv. Framförallt inte en som sträcker sig längre än till nästa lön (och det där med pengar slutar ju aldrig att vara mer av ett problem än en lösning). Och sen så har vi ju det här med att jag slutar plugga engelska nu strax. Det gör mig faktiskt väldigt ledsen. Typ det enda jag någonsin känt att jag har någon form av talang på_riktigt för, och nu är det slut (och själva tanken på att bara avsluta OK gör mig ännu mer deprimerad). Frågan är om man någonsin kommer vara smartare än nu. Sorgligt även det.

En är väl för äregirig, helt enkelt.

Men livet är väldigt bra, när jag inte gnäller. Bättre än jag trott att det skulle bli.