Show Me The Face Of Uttermost Madness

Jag gillar folk och saker som är fel. Som sticker av. Som är fula. Som är extrema. Framförallt extrema. Kanske. Jag vet inte riktigt varför. Någonstans i mig finns en förväntan och en tro på att de människorna och de sakerna är mer äkta. Att någon som har valt att leva sitt liv på ett sätt som sticker av från normen är mer av en människa. Eller kanske på ett beundransvärt sätt, är mindre av en människa. Jag vet inte. Jag finner dem ofta intressantare, men det kanske är en synvilla.

På sistone har jag dock haft lite funderingar över det här. En av dem är att man blir hemmablind. Helt plötsligt är man i en situation där man faktiskt träffar folk som på allvar tycker att det finns saker som RÄTT och FEL huggna i sten. Där folk faktiskt blir rädda eller stötta eller äcklade för olika estetiska uttryckssätt. Eller där det tror att uppskattningen för en sak säger något om vem man är på ett annat plan. Eller vad som helst. Man tappar lite spärrar. Kanske spärrar som egentligen inte är verkliga eller bra eller nödvändiga, men som ändå markerar någon slags gräns mellan en själv och världen. Och helt plötsligt har man klirrat den och man märkte det inte ens. Man går runt och tänker att man är som alla andra och sen helt plötsligt inser man att så är det inte. Det man tycker är harmlöst eller kanske vackert ligger HELT bortom fattningsförmågan för andra. Så långt bort att man verkligen knappt hittar varandra. Fast så är det väl för alla på ett eller annat sätt, så jag ska väl inte tro att jag är så jävla speciell. För det är jag ju inte. SÅ extrem och konstig är jag ju definitivt inte.

En annan fundering är att man/jag söker sig till sånt för att inte behöva tänka på min egen personlighetsutveckling. Man utvecklar någon form av nöderihobby och pressar någon form av gränser framför sig så man inte behöver bry sig om sig själv och vad som faktiskt rör sig inom en.

Dessa funderingar parat med en del moraliska/filosofiska funderingar angående begrepp som rätt och fel, ont och gott osv. har de senaste veckorna och månaderna gjort mig... Hård men skör till sinnes. Smått aggressiv och ganska konfrontativ. Utan att egentligen kanske vilja det. Jag lackar, helt enkelt. Och kör på det hårda sättet, eller vad man ska säga. Med det här, eller på grund av (jag vet inte) har en känsla av isolering (med stor rätt, säkerligen) infunnit sig. Vad vill jag ha sagt med det här? Inte så mycket, egentligen. Inte mer än att jag är i ett litet och till stor del självgrävt hål som jag måste ta mig upp ur. Och jag är ledsen om jag är lite fjär, avvisande eller på andra sätt en pain in the ass under tiden. Med lite tur tar jag mig ur det snart. Antagligen. Det är inte helt själsligt upplyftande att tänka som jag gör hela tiden. Men på sina sätt givande.