Unholy Black Metal

En gång i tiden så läste jag en intervju med Fenriz där han sa något i stil med "folk kan omöjligt förstå den black metal-känsla som vi fann i början av nittiotalet" och det är förstås sant. Men en gång i tiden, ungefär vid samma tidpunkt som jag läste den där intervjun, så hade jag mitt eget möte med black metal-känslan och det var oerhört sublimt. Ni vet den där känslan av någon form av nästan mental svindel man kan få av att stirra upp mot stjärnhimlen en kolsvart natt? När man inser, men ändå inte riktigt gör det eftersom man ändå bara är en liten människa, precis hur stort universum är, hur liten den här planeten är, hur oerhört obetydlig man själv är, att om det finns något annat så är det i bästa fall ointresserat av oss, hur tankar och känslor bara rusar framåt för att försöka förstå den här insikten som är större än mänskligheten och det räcker inte till, det undflyr precis tycker man, hur man vet att just det här ögonblicket så tänker och känner jag något oerhört viktigt, bland det viktigaste någonsin (kanske inte bara i mitt liv) och det gäller att man försöker förstå och komma ihåg så mycket som möjligt (för det här ögonblicket kan vara skälet till att du existerar) men det rinner ändå bort som vatten ur kupade händer.
Så var det. Det tog bokstavligen andan ur mig (jag menar vad jag säger). Det satte sig på kroppen, som en panikattack, fast positivt. Det var som en lågmäld extas, den totala bristen på mänsklig mening i ett brinnande mörker och det var (och är) något av det mest imponerande och just sublima jag har varit med om. Och allt är bortglömt, förutom minnet och en liten glöd i hjärtat.
Jag har aldrig varit black metal. Jag har aldrig varit en Euronymous eller Vikernes. Men det har ändå varit bland det viktigaste för mig, även om jag ibland har varit för svag för det.