Failure is always an option

För att förklara mitt lilla utbrott så har CSN tydligen skärpt sina regler, vilket kan komplicera hösten rejält för mig (om jag inte pluggar på typ 300% nu under våren). Samtidigt har min utbildning delgivit mig information som ytterligare komplicerat hösten (även om jag alltså får pengar av CSN är det inte säkert att jag FÅR plugga ändå. I ärlighetens namn är det här info jag borde ha tagit reda på redan, men underlät att göra). Ovanpå detta så vet jag inte hur jag ska dra in pengar nästa månad, för att inte ens nämna resten av tiden fram t o m höstterminen börjar. Samtidigt har jag inte ens tid, ro eller intelligens kvar för att göra det jag måste nu under våren. Dessutom går ALLT sönder just nu. ALLT som jag inte har råd att ersätta är antingen trasigt eller sjunger på sista versen. Dator, telefon, glasögon.

Inget av det här är någon annans fel. Men det får det att kännas som att mitt liv är ett misstag. Jag borde inte utbilda mig. Jag borde åtminstone ha avbrutit mina studier när Isak blev aktuell. Jag borde ha hittat ett riktigt jobb för länge sedan. Jag borde inte ha haft drömmar (jag borde även sluta vara så sentimental). Jag borde skärpa mig. Jag borde bara förlika mig med det faktum att jag kommer vara fattig och ha betalningsanmärkningar och grejer. Jag borde bara ge upp. Jag borde veta att det här är sånt andra kommer fnysa åt alldeles innan de säger "nu tycker jag att du är fånig".

Så känns det. Och det är väl inte sant. Jag vägrar tro att jag lever i ett samhälle där det här inte går att lösa. Så grovt kan jag ju inte ha sabbat mitt liv. Eller? Frågan är bara hur man ska kunna ta sig vidare. Det känns redan nu som att jag går på knäna på vartenda sätt du kan tänka dig.

Så, är det någon därute som sitter på ett välbetalt och regelbundet extraknäck (svart funkar bra) är det bara att höra av sig. Det skulle lösa en del problem. Tors-sön funkar bäst. Resten får jag arbeta mig runt.