Ni vet när man har en riktig depression...

...och att vakna på morgonen är dagens sämsta ögonblick? Lite så. Allt känns hopplösare, olösligare, varje tidigare ansträngning känns som bortslösad tid, varje mål och hopp känns ouppnåeligt, jag är på ett ovärdigt dåligt humör med kort stubin och mitt eget beteende äcklar mig.

Sen blir det progressivt bättre under dagen.

Det är väl det där med att skaffa sig en struktur som funkar. Hur man nu ska kunna göra det.

-Penitenziagite!