'Where is the dignity in that?'

Jag läste ut 'The Remains of the Day' igår. Kanske ingen bedrift i sig, men det är en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst. Helt fantastisk. Inte bara för att historien, berättelsen och de olika teman som behandlas är intressanta (bara en sån sak som yrkesstolthet (när hörde du ens det ordet senast?) vs. självutplåning, lycka och självuppoffring och naturligtvis, värdighet) utan också för att det är en bok som rent berättartekniskt bara gör en helt vimmelkantig av glädje. Den är så finurligt berättad, med så många olika lager och knep och tricks för att få en att förstå saker utan att behöva skriva det rakt upp och ner, samt ett språk som gör även de mest banala delarna av boken till ett rent nöje att läsa.

I övrigt kan jag ju be att få meddela att min Travis Bickle-jacka nog hör till ett av de bästa klädköp jag gjort på ett tag. Varm, lätt, snygg, stora fickor och avtagbart foder. Det enda negativa är väl att den ger mig en lite större överkropp än jag kanske tycker är estetiskt tilltalande och att den saknar innerfickor. Annars är den klockren. En annan rolig detalj är att en del människor ser uppriktigt stötta/förvånade/provocerade ut när de ser mig i den. Vilket ju är ganska intressant. Jag menar, modellen i sig är väldigt grundläggande och det finns väldigt många människor därute som har liknande plagg på sig (om än med högre modegrad). Men det är inte så många som har camo och det är inte så många som har det rätt annorlunda camot som jag har. Vilket verkar vara något folk stör sig på. På något sätt. Eller så är det helt enkelt så att det är mig de stör sig på.