Quintessence

Det finns någon form av sorg i mitt hjärta just nu, och den verkar sträcka sig in i allt.

Sparade in lite pengar

på att låta en kamrat frisera mig. Resultatet blev ju rätt mycket råare än vad jag är van vid men jag är ändå rätt nöjd.


Snygg miss där i tinningen. Den är fixad nu.


Som sagt, råare och mycket grövre. Tänk om man nu bara kunde övertyga Sofia om att lära sig det här. Ofantliga summor skulle sparas.

-Penitenziagite!

Tyskade till västen lite extra

-Penitenziagite!

Kvällsutsikt

-Penitenziagite!

Min pappa drack upp min öl...

...så jag fick nya.


Helt ok, för det han drack upp var ett flak Falcon (tror jag. Jag var full).

-Penitenziagite!

Och där...

...dök livet upp och sket en i munnen. Jävla skit, jävla skit, jävla skit.


-Penitenziagite!

Jahaja

På väg hem efter kneg. Blev helt deppad. Skyller en del på att jag knappt käkat idag. Skyller en del på att jag bevittnade vad som hade kunnat bli en rätt obehaglig och oprovocerad misshandel mitt på Drottninggatan (lite puckat fyllekurr är väl en sak men börja jaga ett par italienare bara för att man tror att dom är där för matchen imorgon... Mitt psyke klarar inte det just nu). Skyller en del på att jag känner mig extrem ouppmärksam när jag är trött samtidigt som jag är koffeinstinn och på spänn. Skyller en del på jobb och liv. Skyller en del på min egen oförmåga till att få tummen ur. Skyller en del på världen. Och samtidigt den där skammen och skulden som jag inte vet vad den handlar om som alltid gnager. Man skulle kunna tro att jag är katolik.


-Penitenziagite!

Den som icke arbetar ska icke heller äta

-Penitenziagite!

Återfann den här i spritgömman

Vet fortfarande inte vad det är.




-Penitenziagite!

Det är inte ett tecken på missbruk

om man förklär det till 'hobby' och 'kultur':











-Penitenziagite!

Det här skulle ju vara en så lugn och skön dag

men så bestämmer sig katten för att inte kissa. Så nu ligger man här och kan inte uppskatta att Isak är jättemysig trots utvecklingssprång. Nåja, veterinär ska ringas vid 10, när de öppnar. Med lite tur får vi en tid ikväll och slipper åka in akut. För det har vi verkligen inte råd med igen.

Kallt är det också.


-Penitenziagite!

Of Wolf and Man

Tänkte att ni borde se den här. Speciellt slutet.
This Land Is Mine from Nina Paley on Vimeo.

Den får mig även att tänka på den här videon, av någon anledning.


BTW. Klicka på den här länken, lyssna på Amofas och bläddra runt lite. Kuk, satan, politik, bög.

Har inte längre något att tillföra

förutom att det jag trodde kunde vara magkatarr/magsår i vardande försvann (nästan lite deppigt för det hade på sitt sätt varit skönt att få någon form av kvitto på att man faktiskt stressar lifvet ur sig (mer än att min jävla hårbotten beter sig mer sepe än typ ever before)) och istället ersattes av mancolden från hell. I övrigt är jag precis lika misslyckad och ännu fattigare än tidigare. Jag har sen senast inte ens lyckats läsa ens en av Ligottis noveller.

Men Fisen är världens bästa människa och han finns i mitt liv. Om jag misslyckas med allt annat än att vara en bra far... Det kan vara värt det, alltså.

Ett terapisamtal senare...

-Penitenziagite!

Fucking jävla kukskit

Så. Efter typ två månaders jävla krångel med försäkringskassan så har de till slut kommit fram till att jag INTE ska få mer än grundpengarna av dem. Ingen sjukpenningsgrundande inkomst. Jag har jobbat en månad för lite. Kul att de hörde av sig och ville ha mer uppgifter, kul att de försökte ge mig mer pengar, men det känns ju jävligt puckat att de till slut kommit fram till att jag inte ska ha mer pengar och att de inte ens behövde de där uppgifterna de bad om. Jävla teases.

Så. Problemet är alltså att jag inte hade jobb där när vi fick reda på att Isak fanns. För försäkringen räknas fr o m åtta månader innan knodden föds. Inte åtta månader innan man börjar ta ut föräldraledighet. Det var alltså sommaren där jag mer eller mindre tänkte, efter allt strul med uppsats och skitjobb som gav en sparken efter nästan tio år, att nu var det dags för sommarlov, att jag inte orkade med strul med arbetsförmedlingen, att jag ville ta det lugnt över sommaren, att jag inte ville gå och låtsasstämpla och ligga samhället till last (för i ärlighetens namn, vem kommer ge någon ett sommarjobb i slutet av juni?).

Så tji fick man för det. Nu sitter man här och får betalt i spottloskor och hån istället.

Vet ni vad det sjukaste är? Helt olika bud från olika handläggare på FK. Spännande. Spännande det där med att varje jävla grej måste studsa runt bland tio olika personer som man får åtminstone åtta olika svar från.

Typ allt i mitt liv är skit. Allt förutom Isak, Fiat och Sabbat. Det är jättebra. Bäst. Men allt annat är fanimej skit. Och det handlar inte bara om bristen på cash flow och allt som följer i dess spår (jag har skulder för första gången i mitt liv, jag har räkningar jag inte vet hur jag ska betala, vi lever typ på krediten på coopkortet, nästa gång katten blir sjuk så är typ enda alternativet att avliva honom och inte ens det kommer jag kunna betala för etc.). Det handlar även om mitt totala akademiska misslyckande som jag skäms så fruktansvärt för.

This to shall pass.

Shit

Jag har så dålig koll på mitt liv nu. Ingenting riktigt flyter på men ändå gör det det. För jag har ingen koll längre.

Jag vet inte riktigt. Konstig ångest. Allt är liksom uppskjutet eller satt på undantag. Jag vet liksom inte hur det här funkar, nu mindre än någonsin.

Plus att jag, som alltid, är fattig likt aset. Orolig för tysklandsresan. Och allt annat.

-Penitenziagite!

Nämen!

Mitt bland dagens depp (jag kanske kan återkomma till försäkringskassans och mina fd arbetsgivares försök till att ge mig magsår, hjärtinfarkt och klinisk depression) så peppade det i brevlådan! Wohoo!



-Penitenziagite!

Finöl

Folköl:



Lättöl:



-Penitenziagite!

Kvällen

-Penitenziagite!

Lilla katt

Så. Katten är sjuk. Natten till i måndags hade han urinstopp och fick åka in akut, bli spolad/tömd, ultraljudad och stanna kvar över natten (det ledde till lite andra problem för resten av oss, men det är en annan femma). Så, när han kissade fick han komma hem till mig med medicin och speciell mat. Onsdag morgon ligger han och sover i mitt knä och jag klappar honom på magen. Helt plötsligt kissar han! I mitt knä! Han vaknar såklart och är lite överraskad, hoppar ner på golvet, börjar tvätta sig och sedan till toaletten där han skiter. Helt plötsligt när jag tvättar och fejar så börjar han jama som om han har ont, springer in under sängen och kräks. Därefter springer han ut till toaletten, sätter sig på kanten som han alltid gör när han ska kissa och jamar som om han har ont medan han kissar. Sen är allt tydligen helt normalt. Det lite jobbigare är att han sedan dess har varit dålig på att käka samt bara kissat lite någon gång per dygn. I vanliga fall är han ju det glupnaste som finns. Jag förstår om läkarmaten är sjukt tråkig men jag är lite mer oförstående inför att han inte käkar upp all köttfärs och torsk jag langat upp till honom. Tonfisk verkar ju funka någorlunda. Men han borde käka mer, dricka mer och ffa kissa mycket mer. Han måste ju hålla urinröret rent, va. Så nu stor det skålar med vatten och vatten + mat överallt. I övrigt verkar han ju må bra, men det kan gå så snabbt när det gäller urinstopp och jag vill inte åka till sjukan med honom igen (ffa har jag verkligen inte råd. Inte på något sätt alls, inte om jag så säljer allt jag äger, om ni inte känner någon som vill köpa en njure). Och han får inte dö. Han får aldrig dö.

Och imorgon ska jag jobba och dagen efter ska vi bada + åka ut till landet. Så då kommer ju kollen vara mindre.

Åh, jag är så orolig. Kom igen. Kissa ordentligt nu inatt.


Edit: Ok, så under natten har det kommit tre små kissklumpar på kanske 3,5x3x2,5 cm. Tillsammans så är det inte riktigt i närheten av skvalet från fornstora dar, men han har ju käkat mindre (blötmat, så han har fått i sig mindre vätska) och det är säkert fortfarande jobbigt i kisseriet. Men det är ju inte samma illa som i måndags när han staplade omkring med överfull blåsa och droppade om snoppen. Något som gör mig lite orolig (eftersom jag är en hönsmamma) är att han inte ens försökt gräva ner ena kissklumpen. Tror fantamej att det blir till att sprutmata katten med vatten innan en går till jobbet.

Men kom igen

Lilla barn, sov någon gång.
Lilla katt, kissa nu för i helvete.


-Penitenziagite!

Utflykt...

...till SU


följt av sömn


följt av lyxkonsumtion


följt av käk följt av promenad och försök till livsnjuteri


följt av zombierester


följt av äppelöl


följt av nattningspromenad i innerstan



Typ så.
-Penitenziagite!

Spontant chilikalas

Note to self: amerikansk/mexikansk folköl smakar precis som amerikansk/mexikansk starköl. Fast man slipper bli full.

Var egentligen alldeles för förkyld för den där fina cigarren. Synd, men så går det. Har ju fyra st kvar.

-Penitenziagite!

Cashen dom tas

Jävligt förnedrad av arbetslivet den här månaden, alltså. Inte så fett med flis, om en säger så. Tur att folk känner en såpass bra att de gav en presentkort hos frisörn.

Jävla trött på det här med uppsats och grejer. Helt oinspirerad. Fyfan.

-Penitenziagite!

Födelsedagskalaspresenter!!!

Plus ett presentkort hos Barber & Books och ett hos Sivletto och en gentlemannaguide (till) och ett flak öl och en box vitt vin, för att inte nämna kalaset som familjen bjöd mig och lillebror på. Det var inte så billigt det heller, men mycket roligt.

Så. Nu är man trettio då alltså.


-Penitenziagite!

Hell Awaits

-Penitenziagite!

Saker som gjort mitt liv lite roligare den senaste veckan

-Penitenziagite!

Only Death Is Real

Fick just hem Wulkanaz-tröjan. Den är ju väldigt fin och mjuk och trycket känns som en del av tyget. Det är ju bara lite problem det där med att allt är tryckt inuti en fyrkant, va. Eller, problem och problem. Den accentuerar min kulmage ganska bra. Samt mina bitch tits. Linjerna är inte så raka, va.

Vad det gäller dödsfascinationen så tror jag att det till viss del är en fascination med/av definitionerna på liv. Alltså, vad är liv och var tar det slut? Och jag försöker inte bli andlig eller något sådant och tro att "döden är inte slutet" och bla bla bla. Det är mer en känslomässig kritik/utforskan av påstående av att liv och död är dikotomier. Att det är ett binärt tillstånd. Det är alltså i slutändan ett ifrågasättande av  medvetande som en definition på liv och av medvetandet i sig. Eller kanske snarare någon form av utforskan. Eller någon form av utökad förståelse för begreppen i sig (är man verkligen vid liv om man lider av grav demens?)

Det är naturligtvis inte allt det är, men kunde jag förklara det närmare och vad det är så skulle jag inte ta kort på vartenda dött djur jag hittar (inte för att jag nödvändigtvis sparar bilderna. Det känns bara nödvändigt och som en handling den döda varelsen har förtjänat. Ett sista vittnesmål.). Obs att insekter och maskar inte räknas in i det här. När dom är döda är dom inte döda djur, de är skräp. Fåglar och däggdjur, det är da shit.

Jag tror att en av sakerna som faktiskt fått igång mig på det här var när min föredettas katt dog (en händelse som även resulterade i ett försök till diktskrivande många år senare. En av få.). Det som slog mig var att jag (och nu motsäger jag måhända mig själv) såg ögonblicket hon dog (katten, inte exet). I hennes ögon. Hon krampade i hela kroppen, blev stel som en pinne och jag såg när ögonen blev ofokuserade och hon försvann och kroppen blev mjuk som en vattenballong (ja, hon blev väl medvetslös där när hon blev ofokuserad och så dog hon någon minut senare. Håll käften, fattiga människa.). Sen blev det, om än outsägligt sorgligt, lite löjligt. Döden är inget värdigt tillstånd för en kropp. Det blev väldigt svårt att på allvar sitta och försöka känna sig sorgset värdig och allvarlig när kattkroppen bredvid en läcker gas (och ganska illaluktande sådan). Det är på sitt sätt rätt humoristiskt. Där sitter vi och gråter och kramar kattkadavret och så fiser hon och ligger där med skelande ögon öppna och tungan hängande utanför. Inte ett så vackert lik.

Till viss del kan det här säkert även härledas till att jag var tvungen att själv sluta mig till att min mormor hade dött. Det är inget konstigt eftersom alla var väldigt upprivna och då glöms man lätt bort. Men det som hände var att vi i ilfart åkte till sjukhuset (vi visste ju att mormor skulle dö) och väl där blev mamma och pappa jättejätteledsna när de pratade med sköterskan och sen fick vi gå in till mormor och så grät alla. Mormor såg ut som att hon låg och sov men eftersom alla grät så mycket så tänkte jag ju att det var nu det hade hänt. Mormor var död. Hon såg ut precis som vanligt, men var död. Men ingen sa de till mig. Antagligen hade väl sköterskan sagt något i stil med "hon har gått bort" men sådana subtiliteter behöver man få förklarade för sig när man är sex år eller hur gammal jag nu var.

Riktigt så var det inte med farmor. Farsan ringde upp mig när hon hade dött och sa helt enkelt att "nu är det så att farmor dog inatt." Så jag åkte ut till landet och blev uppmött av två av mina kusiner (varav en ag inte träffat på typ tio år) med hela bagageluckan full med sprit och vi sa hejdå till farmor. Hon dog hemma så även om hon var tillfixad så syntes det att hon inte bara låg och sov (och hon hade ju varit död i ett halvt dygn när jag kom dit). Munnen var inte helt stängd, ögonlocken var lite lite öppna. Jag tror att jag kanske rörde henne, men jag minns inte (jag minns iaf inte hur det skulle ha känts). Jag minns att jag fick samma morbida fascination för att röra henne som jag fick med mormor (som jag inte rörde) men jag minns också att jag tänkte att det vore rätt ovärdigt att utnyttja någons död för att tillfredsställa en sådan nyfikenhet.Sen blev vi fulla och drog upp till midsommarfirandet på hembygdsgården och var lite smått oregerliga.

Så. Några av mina kontakter med döden, som jag antar har format mig och min bild av den.

Morbid Fascination of Death

Suttree. Fantastisk bok. Steinbeck möter Faulkner, typ. Fast kanske mer grafisk, smutsig, nihilistisk och hopplös. Den blir mer och mer svårläst. Kan inte riktigt fatta att jag än så länge bara tagit mig igenom The Road, No Country for Old Men, Blood Meridian och just Suttree (och den är jag inte ens helt färdig med). Ser verkligen fram emot gränstrilogin och kanske mest av allt Child of God (pervo som man är). Faktiskt inte alls helt pepp på The Orchard Keeper.

In other news? Inte mycket. My brother from another mother kommer hit i slutet av juli. Jag jobbar. Jag ligger, som alltid, groteskt efter med skolan. Jag vet inte hur saker löser sig i höst, men det löser sig (vi bränner den bron när vi korsat den). Jag fyller 30 och har inte direkt ångest. Inte ångest över att jag blir äldre iaf. Kanske mer ångest över att jag, vid den mogna åldern av 30 bast, fortfarande är ett deltidsanställt butiksbiträde. Kanske för att jag är så fånig att jag sitter och romantiserar (och längtar till) det där med att sitta på krogen och dricka sig prick bara lite för full och röka kanske två cigg för mycket. Faktum är att under hela graviditeten så utgjorde varenda pub jag gick förbi utgjorde en frestelse. En uteservering, tre stora stark och tio cigg. Helst mer. Alltid mer. Kanske dags att växa ifrån det där.

Annan ångest? Spännande nog har en viss dödsångest börjat komma krypande, vilket säkert har med trettioårsdagen att göra. 30 = nästan medelålders = halva livet har gått + tiden upplevs gå fortare ju äldre jag blir = snart är det dags att ta den stränge herren i handen. Samtidigt så ligger min morbiditet och dödsfascination på samma nivå som tidigare. Jag kan inte riktigt förstå den själv. Varför den finns. Å andra sidan, skulle jag förstå den och varför den finns skulle den ju i samma stund vara överflödig och försvinna. Grejen är väl att det är en såndär grej som känns lite svår nu när man blitt pappa. Dyrka döden + ha barn, liksom. Inte så att jag tycker att det är hyckleri (inte mer hyckleri än att välja att fortfarande leva + dyrka döden), men det känns inte så föräldrigt att liksom ba "from my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity" eller känna att jo, en pestdoktor som dessutom håller i en lie, det är något jag vill tatuera över hela underarmen (och då ska vi inte ens nämna vad jag har planerat för ryggen (brukar ju gå sådär med de planerna) eller det faktum att jag funderar på att skriva VADO MORI över hela bröstet). Men samtidigt så är det ju en del av mig, och en ganska stor del.

Nåja. Apropå dödsdyrkan så måste jag ju meddela att Antediluvians skiva Through the Cervix of Hawaah släppts på jävligt maffig vinyl av NWN! Vi ska inte heller glömma att SeedStock har släppt nytt och uppdaterat sin webshop med bl a den här fantastiska tröjan:

 

Mer? Inte mycket? Dags att lyssna mer på Bone Awl igen. Perfekta texter. Att lyssna på dem och deras texter är att se världen precis som vanligt, fast på riktigt. Rakt igenom alla konstruktioner, allt falskt, alla föreställningar som är i vägen.

Det går tydligen utmärkt att vara nykter på midsommar

Men den där alkoholfria snapsen är fanimej det dummaste jag köpt. Den med malört i smakade bara diskvatten. Den med citron och anis... Man kunde ana sig till lite anis, det kunde man, men jag snapsar hellre vatten om det ska vara så. Resten drack vi inte ens. Grejerna till höger var mest lite konstiga men helt drickbara. Av de alkofria ölen så funkade Nanny State bäst (dvs var typ god) och Carlsberg smakade väl helt ok blask. De övriga smakade jag inte på.

-Penitenziagite!

Folkölspepp!

-Penitenziagite!

Pepp i brevlådan!

-Penitenziagite!

Kris

Bra dag! Isak behövde bytas såpass mycket på att han blev tvungen att duschas, vilket ledde till att jag tappade telefonen (som jag hade i bröstfickan) i badkaret, så den blev lite blöt och slog sig. Nu fungerar inte telefonen. Eller, allt fungerar förutom själva telefonfunktionen. Så behöver ni ringa mig så går inte det, tyvärr. SMS borde funka, men jag tänkte låta den ligga avstängd ett dygn eller två. Kommunikation sker alltså med fördel via FB eller mejl. Eller kommentarsfältet.

Dessutom så har jag ju, naturligtvis, total pengaångest inför framtiden. Försäkringskassan kommer ju inte ge mig särskilt mkt pengar om en säger så. 30 dagar som jag och Fiat får ta samtidigt (åtta bara den här månaden). Och så trasig mobil på det. Och ingen riktig insikt i hur hösten kommer bli. En får ju inte CSN för att läsa upp kurser man redan läst (och inte har man råd att få pengar från dem heller om man vill gå färdigt ubildningen) och jobb... Ja, det får man ju se.

Jaja. Det löser sig det också. Måste bara komma igång med allt.

Typiskt

Har varit skittrött hela dagen. Nu är klockan tolv och jag ligger och snurrar i sängen och bara tänker på mina misslyckanden and my impending doom.

Den här stressen börjar ta sig jävligt konstiga uttryck. Tidigare idag grät jag när jag höll i Fisak, lyssnade på Dan Berglund och läste en text om klasstillhörighet (man behöver se sig själv utifrån oftare än vad man tror). Jag har inte gråtit på typ ett år, men en torsdagsmorgon i juni skulle jag tydligen göra det.


-Penitenziagite!

Da tariki, tariqat

The new gospel of the old order. The true revelation of an obscured reality. The apostles and prophets of spirit and soul. The washing away of our sins in our own blood and tears. The transcendence of death. The immanence of spirit. The extinction of existence in the flame of the supra-real. To Her Darkness.

Love's a funny ol' thing

Det finns någon form av sorg som dyker upp nuförtiden (egentligen är det nog samma gamla vanliga sorg). Den dyker upp när jag ser på min son när han sover eller ser bilder på min katt eller tittar på Fiat när hon är sysselsatt med något annat. Jag vet inte riktigt vad den vill. Jag tror att det handlar om att man inte alltid kan vara där för alla, att någon gång kommer man svika, att saker inte varar för evigt. Sånt. Att (och det här känns så själviskt) man gör uppoffringar, offrar något (jag vet, livet är inte över än) som man inte förrän nu ens visste att man ville ha, ville vara, ville göra. Och de här uppoffringarna är naturligtvis helt självvalda, är värda det och kommer vara värda det, men någonstans så sörjer man något som ändå inte finns. Det här låter oerhört självömkande, men det är inte riktigt meningen och det är inte så det är. Men för varje val man gör så väljer man ju bort något. Och vad man än gör, hur man än anstränger sig så kommer man att svika, så kommer man inte att kunna skydda folk eller förhindra förändring. Och det är väl inte hundra procent negativt. Men jag har ju en ganska negativ grundsyn på existensen och verkligheten och tror att det faktiskt inte finns några gränser för hur illa det kan gå, och att det absolut inte finns något som säger att det finns goda saker som väger över eller att man lär sig något. Världen är kaos. Verkligheten är kaos. Vi har ingen speciell plats i universum. Vi är lika viktiga som sand, eller som dronten. Vanligtvis så spelar det inte så stor roll för livet är överväldigande nog som det är, men just kvällar är det lite svårare att inte känna lite extra mycket. Och det är väl inte nödvändigtvis dåligt?

Sen är det den här jävla stressen som aldrig blir bättre. Skolarbeten, jobb, pappaledighet, föräldrapeng och den allmänna planeringen av livet och allt. Jag har ju fan aldrig haft en plan i hela mitt liv. Framförallt inte en som sträcker sig längre än till nästa lön (och det där med pengar slutar ju aldrig att vara mer av ett problem än en lösning). Och sen så har vi ju det här med att jag slutar plugga engelska nu strax. Det gör mig faktiskt väldigt ledsen. Typ det enda jag någonsin känt att jag har någon form av talang på_riktigt för, och nu är det slut (och själva tanken på att bara avsluta OK gör mig ännu mer deprimerad). Frågan är om man någonsin kommer vara smartare än nu. Sorgligt även det.

En är väl för äregirig, helt enkelt.

Men livet är väldigt bra, när jag inte gnäller. Bättre än jag trott att det skulle bli.

XXX

Tur att man har bebis och katt. Annars skulle det vara svårt att få sitt instant glad när man är deppig. Varför är jag deppig? För att jag var på BBQ hos min gamla handledare tillsammans med de övriga master-studenterna och jag blev helt deppig över att jag inte kommer kunna plugga vidare på den institutionen med dom människorna. Sen dyker naturligtvis det dåliga självförtroendet upp. Jag vill ju, som så ofta nämnts tidigare, vara briljant så det kanske inte är helt rättvist att jämföra mig med folk som gjort samma sak i 40 år, men... Man gör ju det. Eller något. Någonstans så finns ju den där slitningen mellan vad man vill göra och vad man kan göra och frågan är om gapet emellan dem är en realitet eller om det är inbillning. Jag tenderar ju att tro att det är en realitet. Jag tenderar också att inte förstå att livet inte är slut än och att jag kanske ska börja med att försöka avsluta det jag har påbörjat innan jag börjar ångesta loss ordentligt. Sen är det ju allt det här med pengar och min oförmåga att få tummen ur när det gäller att ha fler bollar i luften. Det är ingen bra egenskap.

Men trevligt var det. Trist att åka hem och trist att sitta på allehanda transportmedel i över en timma (en lördagskväll)

Pro/con

Man träffar din handledare och inser att man inte har talang nog att bli någon form av intellektuell gigant.

Man läser artiklar och inser att man säkert åtminstone kan bli en publicerad medelmåtta.


-Penitenziagite!

Jag hatar hårdrock

Det finns få saker som är så långt ifrån vad jag gillar här i världen som det här:

Fyfan vad prick ALLT är fel.

Mitt liv:

En enda lång orgie i den där känslan av att man glömt något, framförallt något som det vore väldigt pinsamt om någon annan fick reda på det.


-Penitenziagite!

Kom tydligen för tidigt

Slår ihjäl en timma på Stureplan av alla ställen:



-Penitenziagite!

Inredningsdetalj

Trälådans lack luktade trots allt lite värre än jag trodde och det blev värre när luftfuktigheten höjdes. Synd, för det var en väldigt fin låda som min mamma har gjort år mig. Dock är det här en rätt schysst inredningsdetalj och om samlingen växer kam jag gott tänka mig att använda det här som en lite permanentare förvaringsmetod. Tänk er en hylla som sträcker sig längs taket runt ett helt rum fylld med burkar fyllda med cigarrer. Eller en vägg. De uppenbara nackdelarna är ju att man kommer behöva en fuktare till varje burk och även en hygrometer (men jag funtar på att strunta i att vara så seriös och bara köra 65%-beads i varje) vilket kommer leda till en massa pill. Å andra sidan så kommer inte cigarrer som ligger längre på lagring att behöva störas av att man öppnar hela humidoren/plastidoren och stör luftfuktigheten för allt.

Klicka på bilden för att se hur den ser ut på riktigt. IPhonens bloggverktyg är rätt dåligt när det kommer till bilder.

-Penitenziagite!

Det är ju ingen skattgömma, precis...

...rent objektivt sett. Men det är något av en början. Och det är fint att titta på.


Alla utom de två största stödjer världssocialismen, f ö (dvs de är kubanska).

Grejen längst till höger är en luftfuktare, som jag just kanske pajade en aning.

-Penitenziagite!

El Rey del Mundo

Vad man vill vara är ju att vara genial, och att vara erkänt genial. Vad man sällan inser (och som sällan ger en tröst) är att livet inte är över och att chanser som eventuellt inte utnyttjas fullt ut just nu inte är det enda försöket man har. Eller så är det så att det är så det är. Att det är nu eller aldrig.

Pepp i brevlådan

En av den gigantiske till vänster (som var en bonus) och 20 av den till höger.

-Penitenziagite!

Plikten Framför Allt

Det här är en sån dag då jag känner mig extremt skyldig för att jag inte ger allt hela tiden. För att jag inte pluggar mer, för att jag inte gör mer för mitt barn, för att jag inte avlastar Fiat mer, för att jag inte diskar mer, för att jag kommer misslyckas. Jag undrar om jag inte mäter mig efter en måttstock som inte är anpassad efter mig själv och om jag hinner något perverst nöje i att inte nå så långt som jag känner att jag borde. Som att jag njuter av att späka mig själv för att jag inte är perfekt.


-Penitenziagite!

DH Lawrence

"To know a living thing is to kill it. You have to kill a thing to know it satisfactorily. For this reason, the desirous consciousness, the SPIRIT, is a vampire... to know any thing is to try and suck the life out of that being... It is the temptation of a vampire fiend, is this knowledge. Man does so horribly want to master the secret of life and of individuality with his mind. It is like the analysis of protoplasm. You can only analyse dead protoplasm, and know its constituents. It is a death process."


-Penitenziagite!

Fuck My Life

Helt sjukt stressad och rätt deppig, av samma anledning. Dåligt med pengar och skulder. Trött och lågt blodsocker.

Varför kan man inte vara prick allt man vill? Varför är jag inte tillräckligt egoistisk och intresserad av att hävda mig för att vara så genial som jag vill? Å andra sidan så försöker jag att inte vara någon som offrar sin familj. Å tredje sidan så vill jag lämna någon form av eftermäle efter mig. Bli 'någon', s a s. Skapa något.


-Penitenziagite!

Jasså jaha

Så syns det inte hur mycket eller något alls som ska komma in i studiebidrag till mig imorgon. Fem spänn (som jag inte har) på att CSN bestämt sig för att "du kan inte få ytterligare studiemedel ...in du har obetalda återtar för mer än ett kalenderhalvår" sådär någon dag innan man ska få pengar och hyran ska in.

Tack.


-Penitenziagite!

The World Is Yours

Så. Tack CSN för att ni vill ha tillbaka mer än jag tjänar på två bra månader för att jag tydligen fick för mycket pengar av er under en av de fattigare perioderna av mitt liv, och framförallt tack för att ni vill ha tillbaka det inom en månad. Tack Agria för att jag inte får tillbaka någon peng alls för allt jag la ut på att det skulle sluta rinna var ur öronen på katten. Tack världen för att datorn kostade 2000 för att få upp till en nivå som högst går att betrakta som OK. Tack för att allt det här hände inom loppet av typ några veckor.
Så jag tröstshoppade en Hawaiiskjorta.


Här gjorde jag det:


Jävligt gemytligt besök, faktiskt. Mycket amerikanskt. Mycket "ain't" och "y'all".

-Penitenziagite!


P.S. Fördelen med pappakilona som dykt upp och sett till att jag inte kan använda väldigt många av mina skjortor är att jag passar i kostymer jag trodde var totala misstag inköpta under en tid när kollen var noll:


Men vad ska man ha för skor till en brun linnekostym? Kåbojboots?

...inside of you

Har länge haft en idé om att ett Nosferatuporträtt på halsen vore grymt och jag är sjukt peppad på det just nu. Gäller bara att komma ihåg löftet till sug själv: inte händer och hals innan (minst) armarna är klara och jag har fast jobb samt fixat utbildningen. Varför? För att det är töntigt att skaffa överdrivet synliga tatueringar innan de mer traditionella ställena är täckta och för att det är dumt att spöka ut sig för mycket innan CV:t faktiskt innehåller något av vikt.

Det där med att uppsatsen ska vara klar i vår är nog bara att glömma, BTW.

-Penitenziagite!