Forsbackagatan 11

Undrade just varför jag kände mig lite hängig och förvirrad idag. Kom på att jag spenderade för mycket av natten med att tänka på min barndom. Jag bör inte göra det. Inte för att jag hade en dålig barndom. Jag minns bara mig själv som... Annorlunda. Utanför. Rädd. Skamsen. Inte riktigt på samma våglängd.

Fördelen är att man/jag förstår en del saker lite mer. Eller inser att vissa delar (på gott och ont) kanske är en intrinsikal del av mitt Jag. Att det finns ett sätt jag är på som jag alltid varit på och alltid kommer vara på.

Människan kanske inte är då mycket tabula rasa dom jag vill. Eller så är mina minnen av mig själv efterkonstruktioner.

För övrigt så kom jag inatt på att en lukt jag associerar med svenska fattiga förorter är sommarlukten av sten/betong/sanddamm på löv tillhörande träd som skulle behöva vatten. Ni vet lukten som kommer innan regn, lukten av fuktigt sanddamm? Det här är INTE den. Det här är lukten av regn som inte kommer men behövs, av smutsigt gräs som inte gulnat än men snart kommer göra det och halvgammal och ignorerad betong.

Förlåt min poetiska ådra.