The Power Remains

En dokumentär om ett av världens bästa och vackraste band:


En väldigt sympatisk dokumentär, och Neurosis-killarna lyckas någonstans sätta fingret på ett av skälen till att Amebix är ett så mäktigt band: det finns något keltiskt i dem, någon form av fri krigarpoetsjäl. Jag tycker inte att det svenska ordet 'andlighet' är en en bra översättning av engelskans 'spirituality' men i brist på ett bättre uttryck så får man väl säga att det finns något andligt över Amebix. Jag vill inte att ni i en trångsynt humanistanda ska övertolka det begreppet och tro att det faktiskt handlar om metafysik. Snarare är det besläktat med Alan Moore's definition av ockultism och att ockultism i slutändan handlar om att lära känna sig själv, att bli, identifiera och vara sitt eget Jag och det är få band som i så stor utsträckning är sig själva. Det låter flummigt men som Rob förklarar sin egen historia så är det helt självklart att han gick från att spela bas i Amebix till att bli svärdssmed. Det är helt självklart att de är punk, att de är metal, att de gillade Crass och Black Sabbath och Crowley, att de inte passade in men är så inflytelserika, att de skrev låtar om biker-liv, att alla dessa olika delar så väl kunde passa in i en helhet utan att det någonstans är ytligt eller konstigt. Amebix är Amebix, gör Amebix och det är det enda som betyder något. Amebix är deras kollektiva, intuitiva Jag.

Under de nästkommande dagarna så kanske jag uppdaterar den här posten med lite Nietzsche-citat och analyser, men inte just nu.