Måste ge mig på TEXTERNA. Det är typ det enda jag inte gjort. TEXTERNA. TEXTERNA och försöka få in en massa muthafucking litterturteoretiker och shit inblandat där. Och så.
Förresten så är det sjukt hur konsumtionsskadad jag är. Jag kom på att jag totalt har åtminstone 9 jeansjackor, varav jag använder HÖGST 4 regelbundet. Men jag funderar på att köpa en till. Of course I do. Lite mer 30/40talsstil på den här. Spänne i ryggen och en bröstficka och så. Sen funderar jag på att köpa ny jeansbyxa också. Behöver jag det? Nej. Vill jag ha det? Ja. Nämnde jag att jag äger fyra exemplar av Autopsy's Mental Funeral? Jorå. 2 cd (digipack + jewelcase) och 2 vinyl (grön + svart vinyl). Har (minst) två ex av varje Watain-fullängdare också, förrutom Sworn to the Dark, för den är inge bra. Lyssnar bara på mp3or. Men tillbaka till byxorna.
Dom här?
Eller dom här:
Lee-jeansen är kanske lite snyggare, men det är något med midjan/stjärten som stör mig. Å andra sidan så ska man ju helt klart erkänna att jag kommer inte att köpa ett par jeans som sitter så slappt i midjan, så den passformsfrågan är väl kanske lite akademisk. Och jag har ju ändå inga pengar. Lee brukar ju fixa till det där med snykk röv ganska bra.Hemåt. Köpa en godisbit så man klarar sig på hemvägen, bara.
Jag fattar inte, att du som verkar så självmedveten, ändå konsumerar så mycket. Men men, vi behöver väl alla ett eller par opium i livet, antar jag, och det finns ju värre saker än att shoppa rent moraliskt.
SvaraRaderaDet finns en massa förklaringar som lika gärna skulle kunna vara undanflykter till det. En är helt enkelt att jag gillar saker. Jag gillar att vika upp en påkostad vinylskiva och känna på skivan och bläddra i bookletten och känna hur den luktar och känns när jag stryker fingrarna över den. Jag gillar denim och hur det åldras och slits efter mig, hur det får karaktär beroende på hur jag använder den och beroende på hurdan kvalitén är (i mångt och mycket så tror jag att det (och stora delar av denimkulturen) är ett nostalgisk sökande efter något 'äkta' och varande i en oerhört materialistisk och konsumtionsberoende kultur - ett klädesplagg som har sett likadant ut i 60 år, ett klädesplagg som formar sig och slits efter dig, din kropp och din livsföring.). En annan är att jag i mångt och mycket tycker att personlig estetik är ett intressant och kreativt uttryckssätt (någon annan skulle säga att jag är fåfäng och har dåligt självförtroende och det är till viss del sant). En tredje förklaring är kanske att jag helt enkelt har gett upp. Ingenting förändras av att jag köper eller inte köper något, förutom min privatekonomi och min lycka/självbild i ett litet tag. En fjärde är väl att det är långt mellan tanke och handling och att det inte är så lätt som att 'bara' ställa sig utanför konsumtionshysterin (man tycker ju ioförsig att insikten om att den västerländske människan har reducerats till 'klient', kund och konsument från att ha varit medborgare och producent borde få en att reagera på något annat sätt. Å andra sidan så är ju en person ingenting.). Barn av sin tid, helt enkelt. Göra sitt för ekonomin och Anders Borg, liksom.
SvaraRaderaJag tror att en bidragande orsak är att jag inte har särskilt många intressen. Jag är inte särskilt förtjust i att resa, jag tränar inte, jag konsumerar inte särskilt mycket kultur i form av teaterbesök eller liknande, jag PRODUCERAR inte någon kultur eller något annat. Mitt enda kanske riktiga intresse är mig själv (eller ja, familj och älskade också, naturligtvis). Dock börjar det bli dags för självspäkning snart, tror jag minsann. Om inte annat bara för att ge den dåliga karaktären en omgång (så kanske man köpa sig något riktigt stort och dyrt, typ ett körkort eller tatuera hela armen i ett svep).
Kierkegaard would have a field day.
"Mitt enda kanske riktiga intresse är mig själv."
SvaraRaderaEn liten förklaring kan vara på sin plats där också. Jag är inte nödvändigtvis fåfäng och utseendefixerad på så sätt att resultatet är det viktigaste. För mig finns det en hel resa dit, en hel teknik och ett hantverk på vägen dit. Att raka sig handlar inte bara om att bli av med hår i ansiktet, det handlar om att kunna vässa en rakkniv, kunna använda den rätt, veta hur löddret från tvålen ska vispas upp på bästa sätt för bästa resultat (att raka sig med kniv är f ö ett väldigt bra sätt att kolla hur stressad man är: kan man inte koncentrera sig så skär man sig och är man stressad i största allmänhet så är huden ömtåligare) osv. Att fixa håret handlar inte bara om att det ska bli snyggt, det handlar om att det ska bli snyggt på rätt sätt. Att man använder rätt pomada vid rätt tillfälle, att man lär sig använda kammen rätt, att man lär sig ta hand om sitt hår och hårbotten. Återigen så kan man knyta ann det här till någon form av nostalgi, någon form av vilja till någon form av kontinuitet. Det är även en form av reaktion mot västerländsk konsumtion helt_inom_ramen_för_samma_konsumtionskultur. Damned if you do, damnet if you don't. Man kan ju dock inbilla sig att det någonstans är bättre att köpa ett par jeans tillverkad av japansk denim och uppsydd av italienska hantverkare (bättre lön och arbetsvillkor) än att köpa Cheap Monday/H&M, men det är ju bara en bonus.
Man sparar dock väldigt mycket pengar på att raka sig med kniv. Alltid ett plus.
Själv rakar jag mig inte särskilt ofta eller mycket eftersom jag har en tämligen patetisk tonårsskäggväxt. Dock avskyr jag rakapparatens oförmåga att ta itu med längre hårstrån, även om den är bekväm att handskas med, lite som en eltandborste.
SvaraRaderaJa man kan ha många förhållningssätt till konsumtion och en mer genomtänkt estetisk approach känns ju i alla fall intuitivt som bättre än t.ex. teknikprylhets, särskilt om det senare kombineras med avbetalning, sms-lån m.m., som även inkräktar på personers och familjers livsvillkor. Vad anser du om modebloggare då?
Det beror nog på modebloggaren. De som på ett initierat och intressant sätt skriver om kläder, mode och trender är intressanta. De som skriver om
SvaraRaderahandfasta tips ("saker att tänka på när du köper kostym/läderskor/skjortor/porr", tipsar om lämpliga fabrikanter, lämpliga inköpaställen, diverse stilregler som man alltid på något sätt förhåller sig till, osv) är bra att ha. Diverse"dagens outfit"-bloggar är tämligen ointressanta, oftast pga genomgående brist på diskussion kring klädvalen, kombinationer av färger/material/stilar, historia bakom plaggen och någon form av analys av resultatet. Att bara kolla på en bild av någon är oftast inte så intressant; att få reda på varför de ser ut som de gör kan vara om inte alltid inspirerande så åtminstone underhållande. Dessutom tenderar de flesta modebloggare utan någon form av analys klä sig för djävla trist. Dock förstår jag varför folk har dem. Vi är ju sociala djur och i dagens samhälle är ju konsumtion och uppmärksamhet viktigt och nästan en form av kommunikation i sig (kläder och mode är definitivt en kommunikationsform). Att då synas iförd det man konsumerar blir ju ett självklart sätt att försöka ta plats i och kontrollera tillvaron. Dock görs det ju oftare på grund av en rädsla för att inte synas/finnas än av ett genuint intresse och det är kanske inte så kul för, s a s, konsumenten.