Försöker komma överens med mitt liv.

Kanske fel ord. Jag är rätt överens med mitt liv. Jag fattar det bara inte riktigt. Det är jävligt mycket grejer på G just nu. Asså, som i väldigt mycket för mig, mannen som typ inte kan diska samma dag som han jobbar eftersom det blir för knepigt. Så sitter man här nu i en jävligt spännande situation: skolan har börjat och det ska tydligen bli jävligt intensivt (vilket jag lite ser fram emot). Jag har fått ett nytt litet extrajobb. Jag sitter och försöker byta bort lägenheten. Jag ska bli pappa. OK, det sista där är väl inte sådär jättejättejobbigt och knepigt just nu men det ligger ju i bakhuvudet rätt rejält mycket. Köpa vagn och barnkläder och små skor och helt plötsligt försöka ha "vill jag att min unge växer upp där? Ooh, skola alldeles bredvid!" i bakhuvudet när man tittar på eventuella lägenhetsbyten osv. Och det är ju inte helt lätt att come to terms with.

Kort sagt kan man säga att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Det har jag ioförsig egentligen aldrig haft, men det är ju lite annorlunda annars.

Jag har liksom ingen koll på vad jag egentligen gör i skolan heller. Börjar kännas lite dumt.

I övrigt känns det rätt OK, även om självföraktet ständigt gör sig påmint. Men det är ju inget nytt. Folkskyggare än vanligt. Lite ömtåligare än vanligt också, kanske. Får se vad som händer på seminariet imorgon. Om det dyker upp någon intressant diskussion man kan lacka ur på. Jag vill verkligen inte det.

Jag vill verkligen inget annat än att ligga hemma i sängen (och varannan vecka gå till frisören). Världen känns som ett misslyckande, på något sätt.

Annan grej: jag har en idé om att skriva om vikten av att fokusera på upplevelser och vad de gör för en själv, i HELT subjektiv mening och helt förkasta någon form av objektivitet (eller nja). Vet inte riktigt hur det går med det, men det är något som återkommer i hur jag har tänkt den senaste tiden. Detta samtidigt som jag på något sätt börjar bli rent emotionellt mer... patriotisk? Fel ord kanske. Det handlar mer om jord och (i stora drag illusorisk) kontinuitet och att känna sig hemma på en rent fysisk plats (där kommer det där med jord in igen). Som att det finns vissa landskap (så svenskt) som gör något, något snabbt och kort, med mig när jag ser dem. Åt andra hållet så har vi andra landskap som jag inte alls känner mig hemma i, som jag känner mig direkt utanför i och där jag inte alls kan förstå att det kan finnas människor som känner sig hemma där. Men det handlar inte bara om att skogsmulla i en skog som känns som den man lekte i som barn eller något sånt. Det är något mer och annat. Amebix, någon?

Annan bra grej vore om mina böcker kunde dyka upp med lilla posten. Blir så mycket lättare att plugga då. Vilket ändå är det jag VILL göra. Läsa, bli smartare, bli bättre.