Om det är något jag ändå är lite stolt över att jag har lärt mig under de senare åren av mitt liv så är det att jag lärt mig att be om ursäkt när jag gör eller säger något dumt i vredesmod. Jag vet inte om jag nödvändigtvis alltid har fel i sak i det jag säger eller gör eller om jag känner att jag får tillräckligt mycket tillbaka (även om det är ett rätt ruttet sätt att tänka på, men sån är jag ibland) men det slår att skämmas och försöka tiga ihjäl att man betett sig illa, eller låta någon form av undertryckt idioti ligga och sjuda. Det är en del av en process och jag är långt ifrån färdig.

Snart 30 bast och först nu har jag lärt mig att säga förlåt. Moget. Moget och värdigt.


-Penitenziagite!