Jihad

Jag är märkligt ledsen. Det är jag väl alltid och av samma anledning nu som alltid. Folk. Jag vet, jag kommer låta som en jävla hippie, men vi har ingen kontakt. Vi ser inte varandra. Vi ser inte att vi alla har fantastiska upplevelser och fantastiska historier som har format oss till fantastiska individer. Nog för att det till en viss grad alltid har varit så överallt men känns det inte som att det system vi alla lyder under frodas på de känslorna och på att de känslorna (alienation, skulle gamla ekonomer/filosofer kallat det) tar sig helt absurda uttryck?

Jag vet inte. Jag vet bara att vi lever i en på många sätt äcklig tid, under en kung som lever av vår ensamhet och isolation och som vi så gärna så frivilligt ger upp. Det kanske alltid har varit så. Det äcklar mig fortfarande. Och det äcklar mig ännu mer att vi placerar in människor i hierarkier beroende på vart de tidigare nämnda fantastiska valen fört oss, som om allt de som skett i mitt liv gör mig till en mindre värd människa för att det fått mig, eller tvingat mig att fokusera min energi på något annat än att ta plats i de där hierarkierna.

Ludd och flum, jag vet.

Sovdags, kan man tänka. Man hoppas att de kommande fantastiska upplevelserna och prövningarna gör en mer hårdhudad eller åtminstone ger en förmågan att faktiskt kunna fokusera.


-Penitenziagite!