Thomas Ligotti

Läs. Verkligen, gör det. Genuint obehagligt. Som om Lovecraft hade skrivit New York-trilogin, typ.

I'll Never Get Out Of This World Alive

Hank III ser ut som och spelar Hank Williams Sr. i TV.




Bonus:

Inspiration

Ja, jag vet. Lite töntigt att jag 'inspireras' av sånt här, va? Har inte ens körkort, pluggar, är jävligt långt ifrån gangster. Jag ligger farligt nära den sortens folk jag har riktigt svårt för (typ folk som köper SVINDYRA arbetarkläder och tycker att det är "geniunt".) men vafan. Snyggt folk på bilderna, snygga fotografier etc. Och man gillar ju själva idéen, på massa sätt. Var med i din egen stam, skapa ditt eget samhälle, följ dina egna regler. Osv.

Jaja. Jag har ju nyss skaffat mig en country/hillbilly/biker-väst, så jag får hålla på med sånt här.

Vardagslyx

Lyssna på hela, men 2:50 in asså... Sann och sorglig.



"...man ska ju ändå klara av å jobba hela veckan."

"Hemligheterna bakom långt liv"

Hittade den här grejen i dagens metro:



Bara jag som tycker att nummer två är väldigt konstig? Alltså som i motsägelsefull? Alltså, som i att det finns någon form av agenda (om än relativt omedveten) bakom den där formuleringen. Nu har jag/vi ju inte läst själva rapporten, men ska man gå efter vad som står här så... Att man presterar trots stress och ansvar betyder ju verkligen inte att man inte sitter på sitt drömjobb och det betyder säkerligen inte att det är stressandet i sig som förlänger lifvet. Right? Skulle inte förvåna mig om det här är någon redaktörs sätt att säga åt sina anställda att de är för slappa.

Aaaaaargh!

Aargharghaaaargh!

Fan.

Jaja.

Det löser sig nog.

Borde lära mig att saker sällan skiter sig fullständigt.

Det ska nog gå.

Så det säger du?

"...while Adorno adopts Kant's formulation of the irreducibility of the aesthetic to the concept, for him, this thesis points not to a conception of the specificity of the aesthetic conciousness but to the irreducibility of the aesthetic object to the terms of an abstract conceptual understanding."

"We are straining at the leash!"

FAAAN vad jag ser fram emot nya skivan. September är det sagt. OK, de har inte släppt något på över 20 år men jag tror på dem. Redux (dvs en ep med gammalt material nyinspelat) var ju faktiskt riktigt bra, så de verkar ju fatta vad bra musik är fortfarande. Och Celtic Frost gjorde ju jävligt bra ifrån sig när de återförenades.

Man är pepp.

Låten ovan innehåller nog en av deras bästa texter.

Förresten...

...så är det nog färdigdrucket på ett tag. Ska man känna såhär (och jag vet, jag borde redan ha lärt mig) så är det ju redigt onödigt att självmant sänka dopaminhalten till fotknölsnivå bara för att man är för dum för att lägga av i tid. Tur att man kan lyssna på Urfaust. Visade sig vara helt rätt musikval. Blåste ur huvudet och gjorde det helt tomt. Instant meditation.

För övrigt så hatar jag inte folk egentligen. Mest sörjer jag dem.

Leaningless Meaning Less

Ibland hatar jag verkligen den här staden och alla i den. Det är som en totalt ocharmig Tyler Durden vill klösa sig ut genom pannloben , ta kontroll över mig, slå ner varenda person jag ser och vråla "hur mycket vill du leva!? Tror du att det här är verkligt? Tror du att det här spelar någon roll?" rakt i ansiktet på dem när de ligger där på marken, krälandes och frustandes blod genom tandlösa munnar och krossade näsor. Ibland föraktar jag verkligen allt och alla jag ser för deras svaghet och ytlighet, deras materialism och idioti, deras stolta roll som konsumenter istället för människor, den fernissa de tror att världen är. Ibland vill jag bara sätta den här staden i brand bara för att göra folk hemlösa, göra folk verkliga.

Så tänker man på sig själv och de fällor man så ivrigt faller i och hur mycket värre jag är. Jag vet om problematiken, känner problemet i mitt hjärta och beter mig precis som alla andra. Jag sitter här i ett par märkesjeans, en flanellskjorta, sotarmössa och Buddy Holly-brillor och skriver på/från en iphone, liksom.

"Our Great War us a spiritual war. Our Great Depression is ourselves."

Nietszche hade rätt, fast fel. The Last Man är snart här, och det finns inga nobla instinkter kvar. Någonstans. Har nog aldrig funnits.

Vi lever i en fånig tid, fylld av nånting värre än barn, nånting mindre försvarbart än djur. Och jag skulle kunna vara deras kung.

Location:Stockholm

Jag är sämst på sprit

Måtta är sånt som händer andra och nu sitter man här och tycker att livet är slut, förstört och poänglöst och att man bara förslösar det lilla som är kvar. 28 år gammal and what do I have to show for it?

Tanken på att det har förflutit tid i mitt vuxna liv känns ibland fruktansvärt absurd. Att jag skulle ha åldrats. Att jag skulle se annorlunda ut nu än för 5 år sedan. Det är något väldigt konstigt med det. Något svårgreppbart. Åtminstone just idag.

Naturligtvis så totalpanikar jag när det gäller uppsatsen också. Den ska vara inne i juni. Man e bra.

Förlåt. Jag ska försöka undvika att tråka ur er för mycket med den.

Tips och kärleksförklaringar

Rebecka Ahlberg, jag äskar dig och det du skriver. Inte för att jag läser allt eller ens särskilt ofta, men jävlar i min lilla låda vad du får till det ibland. Som här nedan. Totalt geni.

Det är ju himla poppis, det här med att klanka ner på popvänstern för att den, med Lisas ordval, "omhuldar" arbetarklassen. Men OBS!, säger man - i dag är det ju sjukskrivna/invandrare/kvinnor/timanställda ungdomar som har det sämst (och de tillhör inte arbetarklassen)! Bruket har lagts ner! Lägg ner Ivar Lo och bege er ut i verkligheten, bortskämda innerstadsungar!

Något exempel på att detta enhetliga subjekt popvänstern faktiskt skulle tro att befolkningen till 75-80% utgörs av tandlösa män med skyfflar ges inte. Inte heller uppmärksammar man faktumet att ett av huvudämnena i den samtida socialistiska debatten är just vikten av att konstruera en analys av det senkapitalistiska samhällets sociala uttrycksformer. I stället spelar man på gapet mellan den intellektuella vänstern och de grupper den säger sig företräda för att skapa en bild av en ”elit” som i själva verket bara bryr sig om sina egna intressen. Och i stället för att verkligen diskutera vilka som är ansvariga för klassklyftorna man en slags guilt by association – det brinner i förorterna, och vänstern, den dricker bara rödvin.

Jag önskar att jag också skulle kunna skriva sånt. Att jag skulle orka. Inte bara för att det är svårt att skriva, utan för att vet inte om jag skulle palla med att studera en massa idioter som gör mig ledsen. Så jag sitter i min säng och försöker komma på bra saker att skriva om opacitet och hårdrock. Behöver man inte bry sig om typ folk och samhället och det här samhället befolkat av vuxna skitungar.


Äh. Läggdags kanske? Inte för att jag är ett dugg trött, men det är ju en dag imorgon också, påstås det. Fast det jag mest av allt vill göra nu är att sitta och läsa om hela Gulagarkipelagen men det kan jag ju inte göra mitt i natten och det har jag ju inte tid att göra typ ever. Jag pallar ju knappt att läsa all kurslitteratur. Och fan vad jag har börjat skriva dåligt. Helt sepe.

Pepp i brevlådan!

Crustpatchen, alltså.

Förresten, någon därute måste ju sitta på en högupplöst bild på Amebix crustpippi. Skicka över den, är ni snälla. Tuttgaddning på g.

Tuffa killar

"I do not believe that makes me evil"

Verkar som min uppsatsidé kanske funkar ändå. Ska snacka mer om den på torsdag. Är faktiskt jävligt nöjd med det, trots att det verkligen inte hänt något än.

On a total side note: har återupptäckt Those Poor Bastards.

Väldigt speciellt band. Goth country. Ond amerikansk folkmusik. Tyvärr håller de sällan en hel skiva rakt igenom, men när man väljer ut sina favvolåtar och gör en spellista så kan det vara ganska så skitbra. Det jobbiga är bara att jag måste lyssna igenom alla skivorna igen och välja ut godbitarna (även om länken ovan innehåller några av mina favoriter som jag kom på ba sådär).




EDIT: Ja just det! Bob Wayne and the Outlaw Carnies spelar ju på Lilla Hotellbaren (ni vet, Scandic Hotells bakficka) på torsdag! Inte så himla mycket hygglig mediamedelklassfinamericana utan riktig jävla white trash country. Kanske inte alltid så jävla bra egentligen och ibland långt ifrån texter jag ens kan börja hålla med om (skämskudde när han börjar sjunga om hur fint USA är osv). Men ändå. Har ni för övrigt tänkt på att white trash är den enda 'racial slur' som är OK i USA? Jävla lätt att hata fattig och vit arbetar/underklass. Vem står upp för folk som gillar vargtröjor, meth och Ullared, liksom? Jag menar, ajg kommer på mig själv med att göra det rätt ofta. Nåja, jag ska hursomhelst dit. Öppnar vid sju, går på scenen vid 20:30-21:00. För de som bryr sig så är det någon form av rockabilly-klubb på BO före/efter/under tiden, om man är lagd åt det hållet. Själv är jag rätt glad över att min kusin kommer hit. Det är alldeles för sällan jag träffar honom.

Spännande tider

Sms från Tjifen. Möte på jobbet efter stängning, nästa onsdag. Kul. Kan ju inte alls räkna ut vad det kommer att handla om.

Det jobbigaste med det här är inte att jag antagligen kommer att bli arbetslös eller ha (mycket) mindre pengar utan att jag antagligen kommer att sätta mig själv i skuld hos folk. Och det har inte så mycket med stolthet att göra som med att jag inte känner att jag inte vill vara en belastning. Jag vill inte att någon ska känna att jag är en börda. Förstår ni? Att VARA en börda är inte största problemet.

Jag vet inte.

"Brushing of the moon/Like a chalky scab"

Så, eftersom den enda idén jag har till uppsats är att göra samma sak jag gjort fast på den litterära sidan istället så har jag känt mig lite uttråkad. Samma källor, basera en ny undersökning på en gammal etc. Dessutom har det inte känts särskilt Seriöst att skriva mer om black metal. Men, så ögnade jag igenom Bone Awl's texter lite snabbt och jävlar vad bra det bandet är. Det är som en spik in bakom ögat och rakt in i hjärtat/talgkottskörteln, hur nu det ska gå till. Så jag tror inte direkt att jag kommer få några problem med att sitta och traggla med texterna. De enda problemen är: är jag tillräckligt briljant för att fixa det här, finns det jag vill och tror verkligen i texterna, och kommer min handledare att tycka att det här går att göra. Ja, och kommer jag palla pressen med allt annat, kommer jag kunna få till tillräckligt med disciplin för det här? Kommer något annat i vanliga lifvet skita sig och gå ut över det här. De problemen är stora nog, men jag hoppas verkligen att jag klarar det här. Jag VILL verkligen klara det här av fler anledningar än att jag inte vill bli återbetalningsskyldig till CSN. Jag VILL verkligen det här för dess egen skull. Det var länge sedan jag ville något, på det sättet.

Men jag vill inte vara såhär trött och stressad redan. Jag kanske borde ha gjort som min kursare och läst den här terminen på halvfart, egentligen.

Pepp i brevlådan!

Homesick Blues

Fattar inte vad det är med mig egentligen men så fort jag lämnar hemmets trygga vrå för att åka och knega får jag någon form av liten ångest. Har jag låst? Har Sabbat mat och vatten? Är gasen av? Varför gick jag inte med lilla soppåsen innan jag drog? Varför har jag inte läst den där artikeln/boken jag borde ha läst? Varför läser jag den inte nu? Varför har jag inte sparat mer pengar? Varför sa jag inte till Fiat att jag älskar henne innan vi gick och la oss igår? Tänk om någon bryter sig in i lägenheten? Tänk om jag misslyckas med något/allt? Varför är jag en besvikelse? Varför verkar det vara helt omöjligt att planera saker och när jag väl gör det, varför är det så svårt att följa planen? Varför har jag bara ett på/av-läge när det gäller alkohol? Varför är jag inte där tillräckligt för folk jag älskar? Varför har jag så mycket skit som jag aldrig ställer upp på vinden och varför skaffar jag mer skit?

Det dyker alltid upp när jag drar till jobbet, den här känslan av att det jag allra helst vill göra är att dra täcket över huvudet och göra ingenting.

Kul att Burzums nya skiva är såpass bra iaf. Och i övrigt så bör jag väl inte stressa upp mig för mycket. Terminen har ju just börjat.

Det där paketet, förresten.

De här låg i:

Rememberance

Just hämtat ett paket på postens företagscentrum. För att ta sig dit fick man från Liljeholmen ta buss 165 mot Farsta Centrum. 17 minuter till Farsta skulle det ta. Det fick mig att fundera på om man inte någon dag skulle ta bussen dit och se om man kan exorcera några demoner från ungdomen. Se hur det känns att vara där igen. Gå runt på samma ställen där man som liten helt ensam slog ihjäl en massa tid. Making some kind of peace, kanske.

Apropå avståndet mellan Farsta och Liljeholmen så minns jag att det kändes helt farligt oöverstigligt som ung man. Jag hade nämligen en flickvän i Liljeholmen när jag var i tonåren ( och relativt sena tonåren för den delen) och det kändes alltid så jävla olustigt att åka dit, för det var så okänt. Röda linjen, liksom. Jag är lite likadan fortfarande. Nya ställen är läskiga.

Köpt ny vårjacka

Alex: -Den ser väl lite sådär skinhead/modsig ut också, va?

Fiat: -Om du vill att den ska göra det.

Jahaja.

Sabbat

Sömnbrist parat med att läsa Flush av Virginia Woolf får mig att tänka på lilla Sabbat och det gör mig alldeles ledsen och känslig. Han är så liten och okunnig och korkad och världen är inget bra ställe för någon med de egenskaperna.