En sån dag

Av någon anledning så är idag en Primordial-dag. Antagligen för att jag känner mig lite sorgsen och antagligen för att hela dagen på något sätt har känts väldigt memento mori, på något sätt. De misstag man har gjort, den man är, den delen av en som är den man har valt som har valt bort så mycket av resten av världen, har gjort sig påmind på både bra och lite ledsamma sätt (som alltid känns det som att det är jag som har ändrat mig genom tiderna och inte resten av världen. Det är för att det är så. Fast ändå inte, om jag tänker efter. Låt oss säga att som väldigt ung blev jag helt enkelt nekad och var då tvungen att göra ett val.). Inte för att jag ångrar något och inte för att jag vill ändra på särskilt mycket, men ibland har man sina känslomässiga stunder. Och det är bra. Jag är av den åsikten att det är känslorna som är själva poängen med livet.

Nåja. Idag är det ju en Primordial-dag. Och just nu, just idag så är det den här texten (Lain with the Wolf) som spelar roll:

I have lain with the lamb
Sang his tender praise on long dark nights
Searched my drawn face long and hard
For a sign of his light
Shoulders to the wheel for the grist of faith
Is manna for the blind
Like a child of Cain without the providence of truth

Joy did come. It rose with the morning sun
Like cold guilty sweat across my brow
These are the first words that fell upon my lips

I have lain with the wolf
He seeks me out and demands my company
In the corner of a crowded room
With words of madness and water of fire

He whispers, when the demons come
Do you make peace with them or do you become one
of them? Do you?
If I give name to my furies, can you name them?
He preaches salvation in the loins of women
And the black sciences

When the shadow fell upon me
I knew I was running with the wolf
And it was his eyes I saw staring back
And this I learnt and this I know
You cannot escape the beast when you wear his mark


Ja, jag vet. Nu himlar du med ögonen och tänker "Men herreGUD snubbe, kan du inte ta i lite mer?" Men så är det. Bra låt, bra text. Jävligt pampig, pompös och ser ut att ta sig på lite för stort allvar, men sån är jag. Idag. Måste säga att jag uppskattar Alan Averill's små små referenser till andra saker i Primordial's texter. Hyfsat uppenbara saker, men fint. Jag är ett fan av att lägga ut brödsmulor åt folk.

Annan låt, samma band: