Med anledning av tioårsjubileet:
Har jag berättat om den gången polaren åkte fast för våld mot tjänsteman när han, utan att göra något som helst motstånd, blev nerlagd av polisen? Ni förstår, när polisen fällde honom så ramlade han (eftersom han helt plötsligt befann sig i fritt fall) rakt på polisen som då bröt ett finger. Helt solklart fall av våld mot tjänsteman. Säger ju sig självt. Kan ju inte ha varit konstapeln som var ett jävla klantarsel. Och då ska vi inte ens börja diskutera fyllecellshistorier (vara inlåst i tolv timmar utan att få gå på toa och sen få stryk för att man varit tvungen att skita i golvbrunnen, etc.), eller det här. Eller vad sägs om grisar som säljer förundersökningsdetaljer till media innan den misstänkte ens fått reda på detaljerna. Eller min bekant som blev skjuten i ryggen när han satt i en bil som tydligen var extremt hotfull eftersom den var på väg bort från polisen (säger ju sig självt. Flyende människor=extremt stora hot mot de de flyr från). Eller det här. Eller tanten runt åttio med käpp och hatt som blev "nerlagd" (hon fick alltså benen undanslagna) när hon var påväg hem och hamnade i vägen för en inte alls särskilt provocerad framryckning över en bro i Gbg 2001. Jag menar, vad FAN är man för människa om man tycker att en sån sak ens är i närheten av något man kan göra? Hur kan man ens tänka på att "bara göra sitt jobb" när det innebär att man brottar ner helt uppenbart oskyldiga gamla tanter? Dom har ju för fan BETALT AV OSS för att de ska vara bättre människor! Fast med tanke på att militär och polis rent historiskt sett har kommit av att man hyrt ett gäng för att försvara sig mot de andra så är det ju rätt naivt av mig att bli upprörd.
Och innan ni börjar gnälla så lyssna på det här:
och se om ni fattar något. Jag borde ha lagt upp den på nationaldagen istället, för den beskriver mina känslor för Sverige ganska väl just nu. Den och den här:
Har ni märkt att jag gillar Roffe Ruff? Rubriken är för övrigt tagen från översta länken.
Bonusvideo:
Procession
5 veckor sedan
Ja inte lätt att veta hur man ska göra för att ta itu med polisbrutalitet. Längre utbildningar, högre status och mer fokus på yrkesetik kanske vore en bra början? Följt av några fällande domar som sedan utgör praxis och skakar om poliskåren.
SvaraRaderaJag är lite inne på samma spår där. Framförallt så bör polisen inse att de är människor som vi ställer HÖGRE krav på än andra, och att brottslighet som begås av polisen därför är värre. Det här är människor som ska vara bättre än dig och mig eftersom de har en privilegierad position, och beter de sig som idioter så är de sämre än dig och mig om vi hade betett oss på samma sätt.
SvaraRaderaFällande domar hade varit en början, om inte annat bara för att visa att ett misstag begått av en polis är värre än ett misstag som begåtts av en vanlig medborgare, och för att få dem att inse någon form av moraliskt ansvar.
Ja precis, nåt slags ge-och-ta-förhållningssätt. Ett brott mot en polis är ju juridiskt sett allvarligare än mot en lekman och detta av helt förklarliga skäl, och därför är det viktigt att de förtjänar detta privilegium i praktiken. En polis kan i vissa situationer vara nog så farlig för en oskyldig som en kriminell och så ska det så klart inte vara.
SvaraRaderaEtt brott mot en polis BÖR anses vara allvarligare (om det brottet begås mot polisen i egenskap av polis) eftersom det är ett brott som begås mot samhället och inte bara polisen eller den enskilda polismannen. Därför är det även viktigt, som du påpekar, att polisen lever upp till förväntningarna. De är trots de enda i samhället som får använda våld, och även dödligt våld.
SvaraRaderaPolisen hamnar dock i en speciell och inte så avundsvärd situation ibland. Jag anser som sagt att ett brott mot polisen är värre än 'vanliga' brott men jag anser också att så fort polisen blir en del av en förtryckarapparat (som jag anser att de till stor del blev i Gbg, t ex.) är det fullt moraliskt legitimt att kämpa mot dem och de facto begå brott mot polisen i egenskap av polis. Dock är gränsen dem emellan inte inte alls klar eller särskilt definitiv, vilket gör det svårare för alla inblandade.
Men för att gå tillbaka till rubriken: ett (demokratiskt) samhälle får aldrig ge sin ordningsmakt ett moraliskt carte blanche. Redan där blir maktutövningen illegitim.
Intressant tankegång beträffande poliser som övergår till att bli en del av förtrycksapparaten och som bör behandlas som kriminella. Det går ju så klart inte att kvantifiera men med tanke på hur mycket korruption, olagligheter och dumheter som poliser - även i Sverige - är en del av så blir det svårt för många att dels bedöma vilka som har "gått över gränsen", dels hur man ska bemöta dem som kolleger. Det är även svårt för lekmän och veta hur man ska bemöta dem.
SvaraRaderaGBG-händelserna var nog alltför komplexa för att säga något generellt och förenklat om och varje sitation är unik, även om de kan vara del av ett större mönster. Det fascinerande med Hannes Westberg-debaclet är att han fortfarande inte har erkänt hur urbota dum i huvudet han var som stod och kastade sten på beväpnade poliser. Det är ungefär lika smart som att segla utanför Somalias kust - cause and effect. Förmodligen beror det på just att svenskar blivit "bortskämda" med dagismentalitet - om fröken blir arg så kan jag få en åthutning, sedan är det fri lek på nytt. Att kasta sten på poliser och vandalisera är allvarliga saker och det vore fördelaktigt om alla som gör dylika saker blev varse om detta innan man påbörjade sina aktiviteter.
De uppenbara övergrepp som begicks av poliser förstör hur som helst för alla inblandade - de konkret utsatta, poliskårens trovärdighet etc.
"Men för att gå tillbaka till rubriken: ett (demokratiskt) samhälle får aldrig ge sin ordningsmakt ett moraliskt carte blanche. Redan där blir maktutövningen illegitim."
Håller helt med. Bra formulering.
Det är inte ett helt ensidigt koncept. Det går naturligtvis inte alls att säga att "just där övergick poliskåren som kollektiv till att vara kriminella." Jag menar, även poliskåren i Egypten fångade ju vanliga brottslingar när de inte förtryckte oppositionen. Så det är inte en fråga om någon rak, klar gränsdragning utan det är ju något som får avgöras från fall till fall. Detta blir naturligtvis oerhört komplicerat, både för ordningsmakten och lekmän, men det jag vill peka på är att det inte är så att ordningsmakten per definition har rätt. Det jag ville peka på är att det är inte nödvändigtvis (alls) ett moraliskt feltänk att bekämpa polisen när de har brutit mot antingen lagen eller samhällskontraktet (och i vilken mån man själv anser sig vara bunden av just det samhällskontraktet), snarare tvärtom. Problemet ligger snarare i att dels avgöra när och hur de faktiskt har gjort detta och hur man ska bekämpa dem. Detta tankesätt leder inte alls till någon större strömlinjeformning av frågan utan snarare till fler konflikter inom och om frågan, men jag anser inte att det nödvändigtvis är av ondo då det med lite tur kan sätta fokus på vikten av att ha en levande diskussion om moral och etik.
SvaraRaderaVad det gäller GBG så är det naturligtvis en komplex fråga (se mitt resonemang ovan. I vilken grad var ALLT polisen gjorde ett förtryck och i vilken grad var ALLT demonstranterna gjorde kravaller?), men vad det gäller skotten blir det lite extra komplicerat. Jag är dock inte alls en expert på detaljerna, så allt sånt ska jag försöka låta vara osagt. Det är naturligtvis sällan särskilt genomtänkt att kasta sten på folk som har ganska stor kapacitet att göra en illa, men det betyder inte att det i sig är fel. Det betyder inte heller att de (polisen) i det fallet, som samhällets, samhällskontraktets och lagens representanter i just det specifika fallet har rätt att bruka såpass mycket våld (nu menar jag både moralisk rätt och rätt i lagens ögon). Det är även intressant hur man inte vänder på frågan - varför var polisen så puckad att han skaffade sig ett jobb där folk kastar sten på honom? Han får väl skylla sig själv? Förhoppningsvis gjorde han det av moraliska skäl, förhoppningsvis tänkte han att det är bättre att de kastar sten på honom än de oskyldiga han anser sig försvara (och att han helt enkelt inte bara var en action junkie). På samma sätt hoppas jag att de som kastade sten gjorde det av en moralisk och ideologisk övertygelse och inte bara för att det var kul med bråk. Dock är jag, som jag tidigare nämnt, lite för dåligt insatt i detaljerna för att kunna uttala mig för mycket. Vill dock minnas att han Hannes i någon intervju sagt att det enda han ångrar är att han blev skjuten, vilken väl ändå vill säga att han har en moralisk övertygelse och att han accepterat konsekvenserna (sen får vi ju inte glömma PR-aspekten av det hela. Man vinner ju inte så mycket på något sätt av att säga "jag förtjänade det".).
Därmed inte sagt att jag oreserverat försvarar något av beteendena eller att jag inte tänker "men vad trodde du skulle hända", bara att det är inte helt lätt att avgöra "rätt" och "fel" och man kanske inte ska göra det heller. Men jag hoppas att det kanske börjar finnas någon insikt ute i Sverige om att lag och rätt inte är synonymer och att det även i lilla välbeskyddade Sverige kan finnas godtagbara moraliska skäl till att agera utanför lagen. Därmed inte sagt att det inte finns konsekvenser man kanske måste ta men det måste gälla alla.
Jag är inte heller jätteinsatt i enskilda händelser och detaljer beträffande GBG-kravallerna. Givetvis måste poliser vara varse om att de kan bli utsatta för våld när de påbörjar utbildningen.
SvaraRaderaVi håller nog med varandra en hel del i dessa frågor, och det ÄR svårt att avgöra vad som är rätt och fel. Däremot tycker jag att sinnelagsetik ändå inte är en hållbar normativ etisk position. Det är möjligt att vulgärrasistiska amerikaner som lynchade svarta trodde och tyckte att de gjorde rätt - det ursäktar inte beteendet. Det är möjligt att AFA och dylika stolpskottssammanslutningar (älskar alltterationer) genuint anser att de gjorde rätt när de gav sig på Vavra Suk - det ursäktar likafullt inte beteendet.
Allitterationer. FTW.
SvaraRadera1) Framförallt måste de ha stöd och utbildning nog för att kunna hantera det på ett korrekt sätt och när det visar sig att de inte kan det så måste de få ta konsekvenserna av sina handlingar. Folk gör misstag i jobbet och får sparken för det varje dag.
SvaraRadera2) Det är här lagen kommer in. Jag förespråkar naturligtvis inte någon form av relativistisk anarki där folk får straff beroende på huruvida de tror att de gjort rätt eller inte, och egentligen förespråkar jag inte någon form av etiskt paradigmskifte utan snarare annorlunda moraliska förhållningssätt till begrepp som rätt, fel och lagligt. Det är fullt möjligt att ha rätt men göra något olagligt, på samma sätt det det är full möjligt att göra något fel med lagen i ryggen - lagen är ju ändå bara en samling regler i en bok, inte människor, liv eller känslor. Det är inte heller en 100% objektiv samling regler utan en samling regler skapade under lång tid av människor (som per definition inte är perfekta) med åsikter, ideologier och intressen. I den mån lagen är rätt så är den det därför att den ska respekteras och åtlydas av medborgarna (och chanserna till detta är större i en demokrati) om jag formulerar mig lite cyniskt, men det funkar även åt andra hållet och det är DÄR jag ser en springande punkt som jag tycker att folk glömmer bort. För att förtydliga den punkten och hela poängen så menar jag att det inte är fel att bryta mot lagen för att det är fel, det är fel att bryta mot lagen för att det står det i lagboken och det står det i lagboken därför att folk någonstans har ansett att det är skadligt för samhället. Låt oss ta ett exempel: är det moraliskt fel att döda eller misshandla någon som t ex. har våldtagit en? Jag hävdar att det inte är det. Men jag hävdar även att det är, och ska vara ett lagbrott. Mördar eller misshandlar jag någon som har våldtagit mig så har jag fortfarande mördat eller skadat någon och bör dömas till fängelse, trots att min handling är moraliskt försvarbar. Förstår du vad jag menar?
Men nu har vi kommit långt från diskussionens början och jag är väl medveten att vissa saker kan ses som motsägelsefulla, men kontentan av mitt resonemang är just att folk måste ta konsekvenserna av sina handlingar och det gäller polisen samt andra i positioner med mer befogenheter än dig och mig extra mycket. Människor som har mer makt i samhället ska inte bara vara bättre på sitt jobb, de ska vara bättre människor. Poliser, politiker, tjänstemän, journalister, forskare.
Jag skrev fö ett längre och mer koherent svar tidigare, men jag sitter ju på någon form av ångdriven dator som lägger av i tid och otid så...
Bra poänger överlag.
SvaraRadera"Problemet" med demokratier är, som jag ser det, att det råder ett slags dialektiskt tillstånd mellan olika ideologier och åsikter som luftas och som i sin tur har mer eller mindre inflytande; ingen fullständig hegemoni råder även om vissa har (mycket) mer eller mindre makt än andra. Ergo: det kommer alltid att finnas missnöje mot en jävla massa saker, inte minst lagar.
Der Begriff des Politischen av Carl Schmitt - som jag fördjupar mig i just nu - tar upp detta på ett bra sätt och använder en passande begreppsapparat: vän- och fiendedistinktioner, det kommer alltid finnas politiska vänner och fiender i ett samhälle; det handlar mest om att man ska kunna vara fiender även inom så att säga demokratins ramar. Det är en svår balansgång. I Sverige lyckas vi skapligt, oerhört mycket bättre än många länder i alla fall. Jag tänker på alltifrån Kuba till Singapore och Egypten.
Ja, folk med viktiga befattningar skall vara bättre både rent yrkesutövandemässigt men också i andra avseenden. Objektivitet är inget matematiskt exakt tillstånd men väl någonting att sträva efter. Detta tycks inte minst journalister ha glömt - börjar bli tröttsamt att säga. Och beträffande poliser - ja, det finns oerhört mycket att förbättra.
Ja, demokrati är ju inget perfekt tillstånd och ej heller ett binärt tillstånd, vilket väl är varför jag anser att t ex. polisen som förtryckarapparat inte är något som är på/av. Det är något som får bedömas vid varje situation, med så många tänkbara faktorer inblandade som möjligt. Det gör det naturligtvis väldigt komplicerat och svåröverskådligt, dock tycker jag att det är viktigt att hålla i minnet att saker inte är EN sak hela tiden.
SvaraRaderaDen begreppsapparaten verkar passande. Jag kan även tänka mig att den går att använda åt ett eventuellt 'andra håll' (brist på bättre uttryck), dvs. ett sätt att undersöka och kritisera parlament och stat. Demokratin är här inte det spetsigaste av vapen men det är ju det minst destruktiva mot de gemensamma värden vi ändå någonstans har kommit överens om, och den svenska demokratin är nog mycket bättre på det än många andra länder och övriga system. Därmed är den inte perfekt och den folkliga viljan är inte alls nödvändigtvis 'rätt', i den mån de tillgängliga partierna representerar folkets vilja. Jag tänker t ex. på lagen som förbjuder barnaga, en lag som majoriteten av befolkningen var motståndare till när den kom men en lag som ändå måste betraktas som 'rätt'.
Vad det gäller din tysk där så kom jag att tänka på en man vid namn Charles Tilly som har skrivit en del intressanta saker om statsskapande, bland annat en artikel vid namn 'War Making and State Making as Organized Crime' som är väldigt intressant och som visar på var våra nationalstater har sina rötter och vad de på ett sätt i grunden är. Han tar där upp bland annat vad som skiljer legitim makt/våld från illegitim makt/våld och kanske framförallt hur lite det från början är som skiljer dem. Rekommenderas.
http://www.dagensjuridik.se/2011/06/polisman-falls-ingripande-mot-plankare
SvaraRaderaCharles Tilly - känner till namnet men har inte läst. (Beträffande tyskar, fransmän och italienare så brukar jag försöka läsa några på originalspråk men annars är det så klart engelska och svenska som gäller; tyskan har jag lättast för.) Verkar onekligen intressant. Man bör ju vara medveten om distinktionen och skillnaden mellan moral och lag: de överlappar varandra men inte alltid, och som ditt barnaga-exempel säger så är det föränderliga moral- och laguppfattningar.
SvaraRaderaBeträffande domen: Mycket bra, en seger för rättvisan och en förlust för amoraliska snutar. Det lönar sig att överklaga ibland.