Fuck nature, Fuck life

Det där med julstämning... Inte min grej. Inte så att jag har något emot julafton eller att hänga med familjen. Det är väldigt trevligt. Julskinka, julklappar, hänga med päronen, gå ut med hunden. Det brukar vara lugnt och skönt nuförtiden. Lite jobbigare som knodd, men vafan. Historia.

Det som stör mig är allt annat. Hela förspelet och alla känslor som folk ska känna (det är ju så himla mysigt) och jullåtarna och allt. Helt plötsligt befinner man sig i en värld som verkar skapt av Niklas Strömstedt och Tomas Ledin. Sen blir det helt plötsligt jul och man träffar familjen och kollar på Kalle och byter julklappar och sen är det slut. Poff ba. "Is this is?" tänker man ofrånkomligen varje år. Sen är det slut. Om man inte ger sig ut i mellandagsrean och trängs med kreti, pleti och deras utvecklingsförstörda småländska kusiner som prompt måste lämna tillbaka julklappar och göra kap.

Sen blir det nyårsafton och som traditionen kräver har man naturligtvis gjort av med såpass mycket på den lilla lön man fick att man inte har råd att köpa den där flaskan Gula Änkan man hade tänkt skåla in tolvslaget med (för att inte snacka om fyrverkerier) så man får gott nöja sig med tio stycken Anderssons och en flaska Pommac/Cider (om man slår på stort).

Jaja. Det blir nog alldeles utmärkt med det där. Man brukar ju överleva till nästa jul. Det är bara alla dessa påklistrade förväntningar som folk springer omkring med som gör att de/det känns falskare än vanligt. Fast eftersom de antagligen inte har en aning om att det är det de gör/är så vet jag inte om "falskare" egentligen är en korrekt benämning.

Kommersialiseringen av högtider skiter jag väl jag i.