A Gentleman's Conundrum

Låt mig först säga att jag är ingen gentleman. Eller rättare sagt, jag är ingen Gentleman. Framförallt inte i den i dagsläget populära svenska formen som mest består av regelföljande muppar som (eftersom sveriges arv av det hattbärande, mustaschprydda och kostymklädda borgerskapet utrotats av folkhemmet och socialdemokratin) som lajvar brittisk överklass på landet. Och att lajva är ju inte så ball när man inte fattar att man lajvar. Det gäller för låtsatsbrittiska unggubbar precis lika väl som för skinheads och rockabilly-folk (same shit, different haircut, typ.). Jag är inte helt säker på om det faktiskt gäller för hårdrockare och ifall det är dåligt om det skulle göra det, men vi har ju alla våra blinda fläckar. Så att säga.

Så jag gillar inte 'gentlemen'. Jag tror på att uppföra sig som situationen kräver, att uppträda hyfsat och artigt, att hjälpa dem som behöver det, att stå upp för dem som är svagare. Att vara en god medmänniska. Men jag gillar inte regler. Jag gillar inte folk som följer regler, andras regler. Jag gillar inte folk som beter sig på ett visst sätt för att det 'hör till'. Vill du vara en gentleman så var det, men var säker på att allt det du är är du och att det är ditt eget val. Då är vi inne på samma bana.
Så. Jag gillar inte gentlemen. Men jag gillar kufar. Jag gillar kufar utan självdistans men med självmedvetenhet. Eller tvärtom, jag har inte riktigt bestämt mig än. Hursomhelst, jag gillar kufar. Jag gillar kufar i tweed och hängslen (min högsta dröm är att bli en bortglömd kuf på historiska institutionen som man tar ut kanske en eller två ggr per termin för att han ska föreläsa om något totalt bortglömt, typ rollen svenska legosoldaters ätverktyg spelade under 30åriga kriget eller nått annat helt absurt nördigt/onödigt.). Så ni kan ju förstå hur glad jag blev när jag fick tips om/ramlade över den här sidan: The Chap. Kan man något annat än att älska en tidning/sida som beskriver sitt skäl till existens såhär:

The Chap takes a wry look at the modern world through the steamed-up monocle of a more refined age, occasionally getting its sock suspenders into a twist at the unspeakable vulgarity of the twenty-first century.

Since 1999, the Chap has been championing the rights of that increasingly marginalised and discredited species of Englishman - the gentleman. The Chap believes that a society without courteous behaviour and proper headwear is a society on the brink of moral and sartorial collapse, and it seeks to reinstate such outmoded but indispensable gestures as hat doffing, giving up one's seat to a lady and regularly using a trouser press.

Right-Oh!

The Chap har även en webshop där man bland annat förklarar vikten av att ha svarta hängslen till smoking, eftersom man aldrig vet vad som kan hända som tvingar en att visa dem: You might, for example, be challenged to fisticuffs during the later stages of wedding revelry. In such instances, your braces must be black, and that's all there is to it.

Skulle man ställas inför samma dilemma när man bär frack (och därför har vita hänglsen) får man följande råd: If fisticuffs occur when wearing these, then it is probably best to resort to your service revolver to avoid getting them dirty.

Förbannat tjusigt ord, fisticuffs. Det förkroppsligar liksom både det fina och löjliga i att det skulle kunna finnas regler när det gäller våld.

Under fliken "Smoking" får vi lära oss följande om rökning i allmänhet:

Despite alarmist messages from the Nanny State to the contrary, it is an undisputable fact that smoking raises levels of self-esteem, panache and gung-ho. During these times of economic austerity, such qualities are likely to put Blightly back on its feet - and if they don't, surely it is better to watch the ship go down with a heady Navy Shag swirling around one's nostrils?

Och om en viss tobakssort får vi läsa att "That, my friend, is the smell of Old England."

En sak till: under etiketten "Grooming" används uttrycket anarcho-dandyism. Jag är inte helt säker på exakt vad de menar med det, men det är ett helt underbart uttryck och jag är nog lite kär i det.

Appropå hela antigentlemannatugget så ska jag väl inflika att det känns så ängsligt när folk går igång på den prylen i Sverige. Total medelklass stilångest. Det finns även en viss brist på verklighetsinsikt där det känns som att folk inbillar sig att de är Sebastian Flyte när de egentligen är Gussie Fink-Nottle. Inget fel i att vara Gussie. Han är en av mina favoritkaraktärer i Jeeves & Wooster (jag kanske ska förtydliga och säga att jag aldrig har läst 'Brideshead Revisited' eller något av Wodehouse). Men han är ju inte Sebastian Flyte eller ens Charles Ryder. Och han skulle säkerligen vara en ganska avskyvärd karl om han inbillade sig att han var det.