jupp...

...så sant som det är sagt.

tuff kille.

Jag har ett problem med det här med att se klass i saker och ting. Om det är det jag ser. Jag vet inte. Vi kan ta ett exempel: igår såg jag Eric Clapton på TV. Han och någon form av band framförde någon form av blues framför en publik där folk hade "Clapton Is God"-tröjor och jag kände mig så helt... Delar jag planeten med dom här människorna? Alltså. Jag tänker inte säga att dom spelar dåligt. De verkade spela precis samma blues-riff som folk har spelat i hundra år ungefär som folk har spelat dem i hundra år fast tekniskt bättre. Inget fel på sången. De hade någon form av nyfödd gitarrist som fick dra av ett solo och folk verkade gilla det. OK. Men det var totalt innehållslöst. Alltså, spelar man blues så ska det väl fan låta blues? Vad fan har Eric Clapton gemensamt med Lead Belly? Eller Robert Johnson? Fattar ni vad jag menar? Robert Johnson och Lead Belly, men som levde blues och där det går fram i musiken. Vad hörde jag hos Eric Clapton? Folk som spelade som dem men där känslan i musiken var... pja. Musiker diggar det säkert.

Inte särskilt tuff kille. Men han är säkert jätteduktig ändå.

Grejen jag vill komma till är att Eric Clapton (som jag för övrigt inte kan ett dugg om egentligen) inte är Robert Johnson. Eller Lead Belly. Det som den musiken som de (bland många andra) skapade har liksom ingen kulturell eller social koppling till vita wholesome musiker. Jag känner bara samma sak som jag känner när jag jämför Bill Haley med Chuck Berry. Total brist på förståelse för grundkonceptet.

Ett annat exempel är den där Robert Johnson-dokumentären som gick på tvåan igår. Hyfsad dokumentär, men var det någon mer än jag som lackade lite på John Hammond? Han kan uppenbarligen sjukt mycket mer om blues än vad jag någonsin kommer att lära mig, men kändes det ens i närheten av lika ärligt och på riktigt när han framförde Johnsons låtar i den dokumentären? Hur mycket tuffare kändes inte Honeyboy eller Johnny Shines? Eller Johnsons gamla flickvänner? Hur mycket mer på riktigt var inte Johnny Shines? Hela dokumentären och typ hela kvällen och så_jävla_mycket vit gubblues gör mig bara äcklad. Sno saker ni tycker är häftiga, liksom. Visst, ok. Om ni vill lyssna på't. Eller som dom där snubbarna som typ bara ger gamla obskyra bluessnubbar. Ball. Men måste ni börja spela själva? Och om ni gör det, varför känns det som att ni vill att vi ska tro att ni har något gemensamt med folk som är tuffa på riktigt? Sen lackar man ju på John Hammond för att han verkade så jävla glad hela tiden. Brukar blues låta glad, va? VA!? Det heter för fan blues av en anledning. Sluta le.

Skulle du ligga med den här killen?

Sen så blev man ju liiide liiide sur på hela den där gitarrkvällen som tvåan hade igår, av flera anledningar. Jag missade ju ioförsig en del av den, men hur mycket fyrtiotalistrunk var det inte? Typ bara. Jag menar, om man nu ska ha en helkväll tillägnad gitarren, måste man visa de där totalt uppenbara sakerna? Alltså hur kul var egentligen den där May/Satriana/Santana/andra runkgubbar-konserten de visade? Hur mycket roliga musikvideos visades? Egentligen? Och framförallt, hur mycket gammal skåpmat var det inte? Fanns det NÅGOT nyproducerat material? Det enda jag kom därifrån med var att jag tyckte att Pantera minsann såg jävligt tuffa ut en gång i tiden, trots shorts och kepsar och att Yngwie Malmsteen är om inte annat jävligt rolig och man måste faktiskt gilla en kille med ett sånt överdrivet stort ego. I övrigt var det ju bara ett enda stort gubbrunk. Och solona! Alla. Dessa. Jävla. Solon. När ska folk fatta att solon är en svaghet. Solon har man för att man inte litar på att riffet och låten är tillräckligt bra och om man inte gör det så varför framför man den låten? Hur ofta tjänar ett solo ett syfte, egentligen? Och när det inte gör det, varför har man det? Kan folk sluta vara så jävla undermåliga och medelmåttiga? Och kan folk sluta bli imponerad av det? Jag är så jävla trött på solon. Och jag är så jävla trött på gitarrister. Jag är så jävla trött på att alla verkar tycka att vissa gitarrister är så jävla gudabenådade. Håll käften och lyssna på låten. Och när du har gjort det så tänker du på om låten har fått dig att reagera på ett visst sätt (helst ett sätt du gillar och har du kommit såhär långt så räcker det egentligen). Och sen funderar du på om din reaktion var den bandet/artisten var ute efter. Är det det så kan vi börja snacka om en bra musiker eller artist. Hur jävla bra han eller hon är på sitt instrument har jävligt lite att göra med det. Take a cue from Darkthrone.
Fan vad jag hatar musiker.

Jag ska väl här tillägga att jag har ungefär lika stor koll på John Hammon Jr. och Eric Clapton som jag har på typ en tapirs inälvssystem, så egentligen borde jag väl inte döma ut dem så hårt. Men jag gör det ändå. Av samma anledning som jag dömer ut Bob Dylan. Mest för att de har en publik som sabbar allt. En själlös medelklassgubbpublik som tror att de är så jävla speciella för att de lyssnar på folk som norpat typ allt de gjort från folk som gjorde sin grej när det inte gav mer än skitpengar. Sno andras grej, gör det bara. Jävla medelklass. Ni snodde punken också, men där bet fanimej Crass, Discharge och Amebix ifrån. Lite iallafall. Nog för att hålla skiten levande på nått sätt. När det gällde att faktiskt fortsätta vara tuff på riktigt då kunde ni inte med det längre. Ha!

Ja, alltså. Tillbaka till klassgrejen, uppenbarligen. Grejen jag vill komma till är att så tänker jag när det gäller det mesta. Allt är på allvar för mig. Man kan liksom inte bara ta en musikstil eller en klädstil eller ett koncept ur sin kontext och bara slänga runt det lite sådär och tro att man faktiskt är inne på't. Lite ödmjukhet, tack. Då är hela din varelse ett par designerjeans, typ. Någon form av lite säkert alibi. Bill Haley. Get your ass in it or get out.

Det låter ju helt jävla sjukt stelt och det är inte så att jag inte tycker att man kan influeras från andra ställen och andra kulturer. Danzig är ju uppenbarligen blues och rock-influerad och Danzig är ju bra. Det finns ju ett gäng black metal-band som uppskattar Baudelaire och dom är ju inte franska poeter som försörjs av andra. Grejen är väl att om något band helt plötsligt trodde att de faktist var Baudelaire och hade mer gemensamt med honom än med t ex. Venom så... Då skulle jag ställa mig sjukt skeptisk till dom också. Det är lite som band som använder fejkblod istället för riktigt blod. Njae, liksom. Jävligt Clapton.

Men. Tillbaka till klassaspekten. För mig är klassamhället och klassaspekten en av de absolut grundläggande aspekterna i samhället. Du kan liksom inte fly från den. Alla andra skillnader mellan folk är, för mig, samma sak som en klasskillnad (även om jag därigenom inte vill dela in t ex. kulturer i "över" eller "under" eller ens vill lägga en värdering i begrepp som "överklass" eller "arbetarklass".). Eric Clapton är i min värld samma sak som den där hårdrocksklubben på Stureplan.

Fast det finns ju folk som lyckas där också. Som lyckas vara tillräckligt hängivna, respektlösa, subtila, insiktsfulla och egna att de kan sno vad som helst och göra vad som helst med det. Ganska många. Det som är urskiljande för dom är att dom i grund och botten är sig själva och sen bara strösslar med saker som de dels gillar och dels fattar. Det är väl lite åt det hållet man strävar.

Äeh, jag ska väl sluta gnälla. Framförallt ska jag väl gå och lägga mig nu. Framförallt borde jag nog ha köpt cigg tidigare idag för jag känner att jag blir ännu gnälligare av att inte kunna röka samtidigt som jag skriver.