söndag 17 maj 2009

Dames, booze, chains & boots

Ni gillar the Cramps. Jag vet det. Alla riktiga människor gillar the Cramps. Det är ett ganska bra test. Man vet liksom att någon som inte gillar the Cramps inte har någon egentlig själ.

Jag minns när jag såg dem, vilket år nu det var. Jag minns att det var bra. Jag minns att jag undrade hur man kunde vara så knarkad och ändå kunna stå upp på en scen. Jag minns att jag aldrig någonsin innan eller efter har sett två pensionärer som sett så totalt livsfarliga ut. Stenhårda. Skitgalna. Redo att när som helst slita upp en stilett och skära halsen av dig om du såg ut att inte gilla konserten. Ja, om de faktiskt lyckades se dig genom effekten av alla hallucinogena droger. Så uppfattade jag dem iallafall. Andra källor beskriver dem (ja, Lux och Ivy, dvs the true the Cramps) som ett fint pensionärspar som bara satt och drack kaffe för sig själva innan spelningen. Och det funkar för mig också.

Jag måste säga att när jag fick reda på att Lux Interior hade dött så blev jag faktiskt riktigt sorgsen. Inte för att det berör mig så jävla mycket. Jag menar, de var gamla, de turnerade inte så mycket, de var inte särskilt aktiva när det gällde att skriva och släppa musik så hans död gjorde ingen större skillnad för mig. Men jag tänkte på Poison Ivy. Tror ni att det någonsin kommer att finnas, rent objektivt sett, någon som kan mäta sig med Lux Interior? Eller med Poison Ivy för den delen? The Cramps är allt som är bra med rock'n'roll. Allt med the Cramps är rock'n'roll. Alla andra så kallade rockband kan dra åt helvete i jämförelse. Gillar man inte the Cramps så gillar man inte livet.

Ni kanske tycker att jag är partisk och subjektiv när det gäller det här men jag vågar hävda att om det genomfördes riktiga vetenskapliga undersökningar så skulle det jag säger bevisas, dvs att the Cramps objektivt sett är ett av världens bästa band och att folk som inte gillar dem är lite sämre (kristna) människor.

Hursomhelst; the Cramps första trummis har börjat blogga om sin tid i bandet. Ni vet att ni vill läsa den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar