Idag har varit en misantropins och hatets dag.

Varenda levande människa har känts som en personlig förolämpning. Det udda i det är att det slog över i någon form av medlidande för människorna. Jag tänkte, hur svårt måste det inte vara att vara dom? Hur förnedrande är det inte bara att existera? Det är väl illa och knäckande nog att vara mig, men tänk på andra människor? Hur illa måste det inte vara att vara dom? Släpa sig fram genom livet med sin gikt och sina beroenden och sin dåliga hårväxt och fula kropp och brist på riktning och fokus?

Jag tror att det är en av de sjukaste känslor jag någonsin haft. Bara att känna att skapelsen är en förnedring och en förolämpning.