Jag har ett problem med min familj. Eller, dom är inget problem alls. Dom är på alla sätt fantastiska människor. Jag har dock ett problem med att träffa dem. Jag känner mig alltid utanför när jag är med dem och jag blir väldigt nervös och stressad. Sedan, när man åker därifrån blir jag alltid helt sjukt ledsen. Så ledsen att besöket knappt känns värt det. Just då. Det här är bland det jobbigaste jag vet. Att man bävar för att åka ut dit för att man kommer inse sin ensamhet så starkt när man både är där och när man är på väg därifrån.
Jag kan helt enkelt inte koppla an till folk på ett bra sätt. Jag tror att det kan vara lite besläktat med att jag alltid känner mig skyldig (jag vet inte för vad men det är helt katolskt) och att jag aldrig riktigt förstår varför folk faktiskt väljer att umgås med mig (det är väl därför jag sällan reagerar nämnvärt om någon t ex. tackar nej till en inbjudan till en fest eller något liknande. Det är ju väntat.).
Jag vet inte. Jag känner mig bara... Omänsklig. Och inte på ett tufft och hårt sätt. Bara som att det fattas något i mig och jag är något som springer runt i världen och låtsas vara människa.
Ni kanske tycker att det här låter helt sjukt deppig, men jag är inte särskilt nere just prick nu. Jag bara konstaterar att jag, på både gott och ont, inte känner mig hemma (i brist på bättre ord) bland folk, bland människor. Det är på sina sätt positivt eftersom man bryr sig mindre. Det är på samma sätt negativt.
40 Years (Part 8): The Completion Of "Morbid Tales"
2 månader sedan
Jag har precis samma känsla gentemot mina föräldrar. Dom är bra människor på de flesta sätt, men jag har ingenting gemensamt med dom whatsoever, vilket gör att jag mest tycker det är stressande att umgås med dom. På nåt perverst sätt är det därför bra att vi bor 60 mil från varandra, vilket gör att det inte finns nåt logistiskt skäl till att vi skulle besöka varann särskilt ofta...
SvaraRaderaI hear ya. Fast jag får dåligt samvete samtidigt som det blir jobbigt för jag VILL ju ha en såndär mysig storfamiljskänsla och jag älskar dom ju och med tanke på att jag har en liten fallenhet för arrogans och elitism, så skyller jag på mig jsälv också (även fast det nog inte är svårare än att vi helt enkelt är olika). Brukar ioförsig lugna ner sig med det där när man är där ute under en längre period, men det har man ju sällan tid med.
SvaraRadera