Kontemplation under schlagerhelvetet.

Jag är rätt övertygad om att man inte ska förhäva sig. Inte tro att man är sådär jättebra på något. Det låter ju helt hemskt, men jag måste förtydliga att det inte rör sig om någon slags jantetänk. Det är snarare så att folk som är övertygade om att de är bra på något oftast inte är så jävla lysande, av den enkla anledningen att de inte försöker längre. Det är lite som Schyssta Killar eller killar som kallar sig för feminister. De tenderar ju att vara idioter och svin. De behöver ju inte tänka efter eller arbeta på sig själva eller bättra sig, för de är ju Schyssta och Feminister. Eftersom de gör en grej så är det ju en Schysst/Feministisk grej per definition, även om det de gör inte alls är särskilt schysst eller feministiskt utanför Schyssta Killen-världen.
Det där går liksom att applicera på så många områden. Folk gnäller om jantesverige när det egentligen är så att de har, helt utan någon anknytning till verkligheten, övertygat sig själva om att de är så Bäst och Vackrast och fan vad det nu kan vara och att alla bara är avundsjuka och jante hitodit, när det egentligen är så att de är egocentriska jävla skithögar som inte har spenderat en minut till eftertanke i hela sitt liv. Och därför är sjukt tråkiga människor (som sprider sin destruktiva idioti som en jävla gödselpridare) som inte alls känner sig själva. Och framförallt ganska värdelösa på vad det nu är de tror att de är så jävla lysande på.

Då umgås jag hellre med patrask och trasproletariat som är väl medvetna om sina tillkortakommanden.

Folk skjuts för lite.

EDIT: Därmed inte sagt att man inte kan vara bra på något eller inte kan känna stolthet över det man gör och det man gör bra. Men lite jävla blygsamhet, självinsikt och brist på självupptagenhet, är det för mycket att begära?