Mindfuck

Skriver just nu ner stödord och liknande för min lilla dissektion angående kristna teman, skönhet och glädje i "I Dwell In Possibility" och lyssnar samtidigt på Diocletian. Det är rätt schizofrent. Eller vad säger ni? Avgör själva:




I dwell in Possibility--
A fairer House than Prose--
More numerous of Windows--
Superior--for Doors--
Of Chambers as the Cedars--
Impregnable of Eye--
And for an Everlasting Roof
The Gambrels of the Sky--
Of Visitors--the fairest--
For Occupation--This--
The spreading wide my narrow Hands
To gather Paradise--


Här har vi ett bortglömt band, förresten. Gamla hjältar i min värld, med det underbara namnet Cauldron Black Ram.


Aningen bättre ljud på den här, kanske...