Veckans mest värda inlägg

Det finns en grej som jag avskyr och det är en viss sorts nörderi. Det är alldeles säkert en avspegling av mina egna små defekter på diverse områden, helt utan tvekan. Osäkerhet eller något.

Nåja. Åter till poängen. Denimnörderi. Ni vet. Stadkant. Jättejättemycket kvalitet. Hur många ounces som helst. Speciella tyger som har grävts upp ur typ gamla gruvor. 30-40-50-talsmodeller. Man blir liksom... Trött. Vad ska ni ha den där jävla kvalitén till? Den som kåbojsarna och gruvarbetarna faktiskt behövde? Vad ska ni ha den till här och nu? Stockholm 2010? Är det ifall iPhonen skaver lite extra mycket i byxfickan? Eller ifall man åker sån där gammal tunnelbana med lite strävare tyg på sätena? Och sånnadär gamla kåbojsarbyxor som är sydda för att det ska vara bekvämare att rida häst? Waddup med det, liksom? Det blir liksom ganska så... Jag vet inte. Jag blir sjukt irriterad. Sen så har jag tänkt lite och även om det stör mig en hel del fortfarande så har jag mer eller mindre insett att det är jag som borde sluta vara skitnödig. Jag menar, jag älskar ju jeans. Och jag gillar ju kvalitet. Jag gillar ju när saker blir snyggare med tiden. Jag gillar ju när man tar på sig ett klädesplagg och bara känner att varje detaljs är genomtänkt och upptäcker hur folk har tänkt till i design och liknande för att plagget ska bli mer... Njutbart? Eller nått.

Så vad vill jag ha sagt? Att det är dags för mig att lugna ner mig lite. Kanske. Och bejaka min inre denimbög. Jag menar, jag rakar mig ju för fan med kniv och använder hårprodukter som hade sin storhetstid för 50-60 år sedan. Bara för att det är kul, liksom. Pot, kettle? Och jag vet att jag lätt hänfaller åt vad andra lätt skulle kunna klassa som koketteri när det det gäller sånt, så... Livet and let live, antar jag. Det gäller väl bara att försöka se det som vilket analt samlande som helst och inse att folk köper sjuka grejer för att de är sjuka och speciella.

Fast man blir ju fortfarande sjukt irriterad på en hel del. Här hade jag tänkt skriva ett litet oförstående hatinlägg om den här affären tills jag såg att de sålde den här helt underbara kniven:
Den är helt klart ett måste. Fast man lackar ändå på den där vildmarkstrappernybyggarlajvargrejen.