Vad var det Byron sa? "I love not man the less, but Nature more". Njae, svarar jag på det.

Jag har väl aldrig framstått som världens mest sociala och människoälskande varelse, men de senaste veckorna har en speciellt sorts tröttma vuxit fram. Jag har nära nog helt tappat plugglusten och varje gång jag går in på SUs bibliotek får jag ångest av andelen ekonomer och jurister som sitter där och pluggar. Dom ger mig ångest. Folk ger mig ångest. Småungar som klär ut sig till vuxna. Ångest är väl att ta i men jag känner hur paniken lite, lite, sakta, sakta kryper sig på när jag är där.

Men det är inte samma förakt och avsky som tidigare, det är det inte. Jag är mer trött. Trött på att försöka. Säker på att jag har det jag behöver, de jag behöver och det är bra så. Det får lov att vara bra så. Typ så. Någon sorts inre styrka måste dock uppbådas för de obligatoriska mötena med omvärlden.