Way Down Low

Min klass är till alldeles för stor del befolkad av svennar. Svennar som ser samhället och jobb och grejer som Viktiga Saker. Som tecken på Mognad. På att man Lyckats (och därför ska bli engelsklärare?) och man måste Anpassa sig för att Lyckas. Nåja. Allt hopp är väl inte ute. Blir bara irriterad och lite ledsen på folk som s a s inte (mentalt) kan placera sig utanför den cirkusen. Som kan ställa sig frågan: är det viktigare att lyckas eller att vara sig själv (i den mån man kan det)? Det där Bra Jobbet med hög lön och prestigefylld titel och allt, är det värt det?

Nåja. Dom är unga. Vilket leder till följdfrågan: hur kan mina äldre vänner stå ut med mig?

Apropå det och ingenting alls: jag har kommit på att de jag faktiskt beundrar mest är mina föräldrar.

Min iPhone har förresten kommit. Den är inte riktigt så rolig som jag hade hoppats. Å andra sidan så har SIM-kortet inte börjat funka än så just nu är den ju faktiskt bara en glorifierad iPod.