Fy för mig

Idag har jag varit på ett särdeles speciellt humör. Det hela började nog med att jag inte alls vaknade/gick upp i tid. Sen fortsatte det med att jag hade köpt fel pomada (den nya är så hård att jag nog på_riktigt kommer ha träningsvärk imorgon. Seriöst, den är nästan omöjlig att få upp ur burken. Plus att den knappt går att tvätta bort från kammen.) men OK, det ordnade till sig någorlunda. Sen, på vägen ut till SU så tycker jag att jeansjackan sitter fel och är ful samt upptäcker att höger ben inte sitter som vänster ben på nya jeansbyxan. Det är lite vridet så yttersömmen sitter ett par centimeter närmare fotryggen, om ni förstår vad jag menar (om de ändå kunde ha suttit fel på samma sätt!). Och jag är anal nog för att tycka att sånt är riktigt riktigt jobbigt. R I K T I G T . J O B B I G T. Så nu har jag suttit och tänkt på det hela dagen istället för att vara konstruktiv. Och jag fick en jättebra idé till uppsatsen (som borde bli klar ikväll eftersom jag kommer vara upptagen varje dag fram till på måndag, då den ska lämnas in.) men den verkar jag ha glömt/förlorat/tappat bort. Sen skulle man åka hem från SU, med snea byxor och funderade på om man skulle försöka byta dom, men det känns så jobbigt och pinsamt. Tänk om jag inte får det? Total förnedring. Dessutom så lyckades jag ha sönder byxorna när jag provade dom så jag fick dom lagade av Åhléns så det är ju inte omöjligt att jag kommer misstänkas för någon form av fuffens. Åh, jag hatar verkligen sånt här. Men jag måste ju dra förbi där och försöka fixa ett par nya, annars kommer jag ju bli sjukt bitter.

Nåja. Så jag känner mig helt upprörd över det här och kommer att tänka på andra saker att bli upprörd på och så blir vädret sämre och jag letar efter en snusnäsduk men hittar ingen i hela city så jag åker hem och det börjar regna på vägen från T-banan och gnäll gnäll gnäll så jag kommer hem och öppnar dörren och där sitter Sabbat. Och jag skäller på honom för att han inte flyttar sig från hallmattan. Så han kommer fram och ska kramas, vilket han gör genom att ställa sig med framtassarna på mitt ben och jag skäller på honom igen för att han är i vägen och för att han kan göra noppor i nya byxorna. Så jag går in i köket och han blir helt hispig för han tänker att han kan få blötmat och ställer sig med framtassarna mot mitt ben och jag skriker verkligen åt honom att dra och slänger undan honom. Sen får jag lite lite dåligt samvete och öppnar kylen och plockar fram blötmaten och Sabbat sticker naturligtvis in huvudet i kylen (som han ALLTID gör) och jag puttar igen dörren så han klämmer nacken. Sen så smaskar jag upp blötmaten (lite extra eftersom jag var taskig) på en tallrik och han sitter bara och tittar på och är inte alls lika på som han brukar vara. Sen går jag därifrån och då äter han. Sen så ville jag klappas och kramas med honom för att visa att jag var ledsen och så men då går han bara iväg.

Jag känner mig som världens sämsta människa. Med snea byxor. Och ett hår man kan knäcka nötter mot. Och världens konstigaste Lee-jacka. Jag blir så jävla ledsen när jag beter mig såhär. Både för att jag är taskig mot katten och för att jag är så jävla anal. Jag är så trött på mig själv på så många plan. Mig själv och så mycket annat. Så nu har jag tröstknaprat nästan ett helt tråg Euroshopper Chocolate Chip Cookies.

Jeansbyxan. Fast inte på mig. Men visst är de schuckt snügga?


Fel pomada. Som jag köpte.

Rätt pomada. Den jag inte köpte.