"Jag blev tvungen att ta en kort paus för att gå och kräkas, men nu fortsätter jag."

Jag önskar att jag hade något jag brann för. Något jag kunde satsa på. Något som kunde... Något som kunde bli min egna nisch, mitt egna kungadöme ute i den riktiga världen. Förstår ni? Något där jag kände "jag älskar det här, jag vill göra det här, nu gör jag det här hur det än går" men det finns inget som betyder så mycket för mig. Att jag vågar göra det. Att jag hittar ett sätt att göra det på. Att jag tror att jag kan. Att jag bryr mig.

Bara någonting.

Det kanske det gör. Alla andra som gör något med sitt liv kanske är precis som jag, de förstår det bara inte. De förstår bara inte riskerna.

Eller så är det jag som är fel. Som inte förstår. Eller förstår för mycket. Eller har fel inställning. Till t ex. pengar. Eller förmåga. För varje människa som lyckas finns det tio som misslyckas. Man lär sig det rätt väl ute i Farsta. I alla fall när jag var ung. Den enda kom inte från Farsta. De tio gjorde det. Eller så kom de från Rågsved.

Jag hatar min barndom.
Jag hatar min ungdom(stid).
Jag minns ingenting positivt från den tiden.

Jag vill inte ha några sympatier.
Jag vill inte ha något medlidande.

Jag vill bara förstå. Är problemet att jag förstår eller att jag inte förstår?
Jag skulle vilja sätta världen i brand, men det kan jag inte (vad tänkte jag här, egentligen? Jag skulle gärna vilja veta det.).