Försenade tack till vänner, älskade och världen.

I julklapp fick jag en bok. Eller ja, jag fick flera böcker (min mor gav mig t ex. en bok om svenska koncentrationsläger. Jag tycker att det var rätt fint av henne, men lite läskigt att hon känner mig såpass väl.). Hursomhelst, den bok jag tänker på är en nära nog komplett diktsamling av Wilfred Owen. Poesi är inget som är särskilt lätt för mig att uppskatta, antagligen därför att så många poeter egentligen inte har något viktigt att uttrycka och/eller inte har det språkliga/tekniska kunnandet för att kunna uttrycka det. Owen är annorlunda, iallafall för mig. Han skrev om fasorna i skyttegravarna medans han ännu satt där. Han skrev om krig mitt i brinnande krig. För mig var han en vacker själ som blev svårt ärrad men ändå inte gav vika för det han ansåg vara sin plikt, hur hemskt han än tyckte att kriget var. Han dog i slaget vid Sambre en vecka innan Första Världskriget tog slut. Hans hemby fick mottaga dödsbudet samtidigt som kyrkklockorna ringde in freden.

So Abram rose, and clave the wood, and went,
And took the fire with him, and a knife.
And as they sojourned both of them together,
Isaac the first-born spake and said, My Father,
Behold the preparations, fire and iron,
But where the lamb, for this burnt-offering?
Then Abram bound the youth with belt and straps,
And builded parapets and trenches there,
And stretchèd forth the knife to slay his son.
When lo! an Angel called him out of heaven,
Saying, Lay not thy hand upon the lad,
Neither do anything to him, thy son.
Behold! Caught in a thicket by its horns,
A Ram. Offer the Ram of Pride instead.

But the old man would not so, but slew his son,
And half the seed of Europe, one by one.

"The Parable of the Old Man and the Young" av Wilfred Owen.

Jag måste för övrigt rekommendera i stort sett alla att se "Regeneration" som handlar om (bland annat) Siegfried Sassoons och Wilfred Owens vistelse på ett brittiskt militärt mentalsjukhus mitt under kriget.