Beyond The Wall Of Sleep

Vädret känns passande, men jag kan inte riktigt förtränga känslan av att det gör mina känslor värre än annars. Väder brukar inte ha den effekten på mig men jag har nyligen upptäckt att jag är en såndär fjant som uppskattar lite solsken på vårkanten. Helt förkastligt.

Jag märker att mina sömnmönster ändras lite. Det brukar inte vara ett gott tecken för mitt mentala tillstånd. Sömvanor, matvanor, hungermönster, drömmar. Det brukar vara bättre tecken på hur jag mår än själva känslorna. De lärde jag mig av att lägga märke och lyssna till för många år sedan. Jag har därför fått lära mig att börja lyssna mer på kroppen, även om det går jävligt hattigt det också.

Nu väntar jag bara på att min motarbetare ska gå hem så man kanske kan slappna av lite grann.

Nog för att mitt liv de senaste fem åren i någon mån har känts som att jag suttit på ett skenande lok och bara väntat på att det ska spåra ut, men känslan nu... Förrut har jag haft ett hum om varför, nu känner jag mig helt överaskad. "Oj, där kommer ett stup men vafan är det här och hur hamnade jag längst fram på det här tåget!? Jag trodde att jag gick av vid förra stationen?" Typ så.

Jag har nog aldrig tänkt på självmord som ett sätt att fly från depression, men däremot har jag tänkt att det vore nog det enda sättet att slippa världens bördor, krångel och stress. Fast det har ju den lite sämre sidan att när man då tagit sitt eget liv så kan man ju inte direkt njuta av att man sluppit massa skit eftersom man är, tja... Död. Jobbigt läge. Men tja. Folk lever sitt liv på det sätt de tycker att det funkar bäst tillsammans med (i bästa fall) likasinnade och det är inte upp till mig att tycka något om det. Funkar det för dom så funkar det och det är det enda som räknas. Det finns inget Rätt eller Fel, det finns bara saker som Fungerar eller inte.

Näe, nu håller jag på att trösta mig med att söka ett jobb som jag inte kommer få. Det jobbiga med den här skiten är att jag inte KAN något.