"Bröder, låt mig berätta..."

Så inleds 'De Välvilliga' av Jonathan Littell. Det är en av de bästa böcker jag läst. Inte för att den handlar om SS eller kriget eller Tyskland eller bögsex eller perversioner. De bitarna gör den naturligtvis intressant, men det som gör den så intressant för mig är huvudpersonens (Max Aue) funderingar och fantasier.

"Man krälar omkring på denna jord som en larv i väntan på den praktfulla skira fjäril man bär inom sig. Men tiden går och nymfstadiet inträder aldrig, man förblir larv, det är ytterst nedslående, vad ska man göra? Självmord är givetvis ett alternativ. Men om sanningen ska fram känner jag mig inte lockad av självmord. Jag har givetvis övervägt det och i så fall ska jag göra så här: jag skulle trycka en handgranat mot hjärtat så att jag utplånades i en våldsam och fröjdefull explosion. En liten rund granat som jag försiktigt osäkrade innan jag släppte grepep och log åt det metalliska plinget i fjädern, och det skulle vara det sista jag uppfattade genom de bultande pulsslagen i öronen."

"Mina kollegor betraktar mig som en lugn, allvarlig och eftertänksam person. Ja, visst är jag lugn, men på dagarna ryter det i mitt huvud, dovt som en krematorieugn. Jag pratar, diskuterar och fattar beslut som alla andra, men vid bardisken med min konjak föreställer jag mig att en man kommer in med ett gevär och öppnar eld, när jag går på bio eller teater ser jag framför mig hur en osäkrad granat rullar in under bänkraderna, under helgdagsfirande på offentliga platser ser jag hur ett fordon proppat med sprängämnen exploderar och hur eftermiddagens festiviteter förvandlas till en massaker; det flyter blod mellan gatstenarna, köttslamsor fastnar på fasaderna eller slungas tvärs över gatukorsningarna och landar i söndagssoppan, jag hör skrik och jämranden från människor vilkas lemmar slitits av som vingarna på en insekt i händerna på en nyfiken pojke, och de överlevandes avtrubbning och märkliga tystnad klibbar mot trumhinnorna; det är inledningen till den långa rädslan."

"Det skulle vara lätt att klassificera era tankar vetenskaplig: praktiska eller mekaniska tankar, planering av sysslor, disopsition av tid (till exempel att sätta på kaffevattnet innan man borstar tänderna men att rosta brödet efteråt eftersom det är snabbt avklarat), bekymmer på arbetet, penningbesvär, familjeproblem, sexuella fantasier. Jag ska bespara er detaljerna. Under middagen betraktar ni er hustrus åldrande ansikte, hon är oändligt mycket mindre upphetsande än er älskarinna, men fortfarande tilldragande i alla avseenden, och vad ska man gör, sånt är livet, alltså pratar ni om den senaste regeringskrise. Egentligen ger ni blanka fan i den senaste regeringskrisen, men vad skulle ni annars prata om? Och räknar man bort den sortens tankar är det inte mycket som återstår, medge det."

"Jag blev tvungen att ta en kort paus för att gå och kräkas, men nu fortsätter jag."

Det här är bara citat från det första kapitlet i en bok som är över 900 sidor lång. Mer kommer säkerligen vad det lider. Men jag väljer inte bara att ta upp denna fantastiska mardröm för dess egen skull. Den här boken kommer, om allt går som det ska, vara en del av ett relativt ambitiöst projekt. Om det blir som jag vill att det ska bli.